Som ung präst kom Martin Lönnebo vid ett tillfälle in i en sakristia där det hängde tre porträtt av stora föregångare. Närmast dörren var den senaste prästen i pastoratet avmålad. En frodig man i sportkostym och färgglad slips. Vaktmästaren berättade att det var en mycket duglig och omtyckt man. ”Jag betvivlade det inte”, mindes Martin […]
Kyrkan firar i början av januari några av sina stora herdar i den unga kristenheten, kappadokierna Basileios av Caesarea och hans vän Gregorios av Nazianzos (2 januari i den katolska kalendern), och i dag Gregorios av Nyssa (se Synaxariet). ”Vad är det för präster som vår tid behöver?” Frågan ställdes av Martin Lönnebo i hans […]
Julafton och trettondedagsafton är kyrkans två stora fastedagar när Guds människoblivande firas. De förbereder oss för den händelse – Jesu Kristi födelse – som låter oss meditera över det outsägliga: Vad innebär det att Gud valt att bli en del av den skapade verkligheten, utan att upphöra att vara vad Gud av evighet är? När några […]
När adventstiden snart går över i firandet av Kristi födelse, påminner oss prästmunken Gregorios i Koutloumousiou-klostret på berget Athos – vars kommentar till Den gudomliga liturgin vi läst under de tre adventsveckorna – hur Jakobsliturgins anafora inleds med följande dialog mellan celebrant och församling: Celebranten säger: ”Upphöj Herren med mig och låt oss tillsammans prisa hans namn.” Och folket svarar: ”Helig […]
Vad är det vi frambär till Gud när eukaristin firas? Den åminnelsebön vi just kommenterat avslutas med orden: Vi frambär av dina gåvor, det som tillhör dig, för alla och för allt. Prästmunken Lev Gillet kallar dessa ord för ett ”avgörande ögonblick” i nattvardsbönen. Här ger prästen, tillsammans med hela församlingen, uttryck för det yttersta […]
Gör detta till min åminnelse. När Jesu ord i övre salen upprepas i liturgin träder vi in i en eon där uppdelningen av tiden i förflutenhet, nutid och framtid inte längre gäller. Detta är anamnesens hemlighet: det finns en inre enhet mellan den händelse vi firar minnet av och den framtid vi genom löftet sträcker oss mot. […]
Gemensamt för många av eukaristibönerna från 300- och 400-talet är det utpräglade apofatiska draget. Det gäller inte minst den lovprisning – i väst kallad prefation – som följer direkt på den inledande dialogen mellan celebrant och församling. Speciellt för Ekumeniska Kommunitetens ökenmässa är att här används en tacksägelsebön av den egyptiske 300-talsbiskopen Serapion av Thumis. Bönen riktar […]
I den följd av böner som inleder gudstjänsten i ortodoxa kyrkor finns alltid en bön för biskopen, som i denna tradition är den som ytterst leder varje eukaristisk liturgi. ”Låt oss i frid be till Herren för vår biskop”, uppmanar diakonen församlingen. Är biskopen närvarande är det självklart att denne är celebrant vid altaret, är […]
I vår läsning av kommentaren till Den gudomliga liturgin, skriven av prästmunken Gregorios i Koutloumousiou-klostret på berget Athos, ska vi under tredje adventsveckan röra oss fram mot det skeende i Chrysostomosliturgin som kallas Den heliga anaforan. Efter bibelläsningar och ytterligare förböner har gåvorna som tillretts på prothesis nu placerats på altaret. De är fortfarande täckta med den stora duken. […]
Nu har tiden kommit att påbörja ”den heliga liturgin”. Förberedelserna och tillredelsen av gåvorna fram till nu har varit en gudstjänst i sig, men när huvudgudstjänsten inleds, så som den firas enligt Chrysostomosliturgin, är prästens första ord en doxologi och den första handlingen tecknandet av korset. Med evangelieboken korstecknar prästen altaret och säger: Välsignat är Faderns och Sonens […]
