För alla och för allt

Vad är det vi frambär till Gud när eukaristin firas? Den åminnelsebön vi just kommenterat avslutas med orden: 

Vi frambär av dina gåvor, det som tillhör dig, för alla och för allt.

Prästmunken Lev Gillet kallar dessa ord för ett ”avgörande ögonblick” i nattvardsbönen. Här ger prästen, tillsammans med hela församlingen, uttryck för det yttersta syftet med sin egen och kyrkans kallelse och tjänst i och för världen. I anamnesen framträder essensen i prästtjänsten. Lev Gillet tillägger: ”Välsignad den präst som förstår att han i det ögonblicket har förverkligat sin bestämmelse och uppfyllt själva målet med sitt liv.”

När vi fylls av tacksägelse över Guds skapelse har vi inget att ge tillbaka. Den värld som var uttrycket för Guds kärlek till oss blir nu uttrycket för vår tacksamhet till Gud. I bröd bakat av vete och rent vin från vinstocken frambär vi till Gud hela världen, och med den vårt arbete, vår oro, vår glädje, våra förhoppningar, ja, hela vårt liv, och beseglar gåvan med tacksägelsens sigill. 

Ändå är denna gåva inte den enda, eller ens den största, som Gud ger oss. Prästmunken Gregorios skriver: 

Om Gud i den första skapelsen uppenbarade sin kärlek till människan genom att ge henne världen som gåva, uppenbarar han i den nya skapelsen sin kärlek genom att ge sig själv som gåva. Det är därför vi nu, i detta nya offer, frambär till Gud samma gåva som han gav oss, det vill säga Kristus.

Den gåva vi håller i våra händer, och bär fram med tacksägelse, är på samma gång världen och Kristus. Genom den helige Ande blir altaret, där bröd och vin placerats, platsen för mötet mellan det skapade och den Oskapade. “Skapelsen blir eukaristi”, skriver Gregorios, och tillägger: ”Människan får del av den eukaristiska födan – Kristus – och blir Kristus.

Av ditt ger vi åt dig. Så överväldigande är Guds kärlek till oss att han ur våra händer tar emot de gåvor han gett oss, som om de vore våra!

För alla och för allt. När vi frambär vår Herres offer, och på samma gång våra egna liv som ett offer, är ingen och inget undantaget. Varje liturgi firas för världens liv. Gudstjänsten förvandlar inte bara oss själva till kropp och själ, den förvandlar den värld vi återvänder till efter firandet.

Därför är också varje gudstjänst en erinran om att verklig mognad sker genom att vi förenas med Kristi offer. Biskopen och trappistmunken Erik Varden sätter ord på hur ytterligt utmanande firandet av eukaristin är:

När vi säger ”Amen” till förkroppsligandet av Kristi offer i det konsekrerade brödet och vinet är det ett oerhört och – det bör nog sägas rent ut – riskabelt påstående vi gör. 

Riskabelt, eftersom vårt ja är ett samtycke till att låta Kristi liv – hans offer – bli efterliknat i vårt.