När jag läser texterna i denna utgåva erinrar jag mig en kommentar som karmelitbrodern Wilfrid Stinissen gjorde för många år sedan. Han uttryckte häpnad över vad han ibland kunde stöta på: ”Om en själ, vars meditation inte är värd tjugofem öre, tror sig höra några inre ord när hon sitter samlad, så anser hon genast att detta kommer från Gud, och säger med stor övertygelse: ’Gud har sagt detta till mig!’”

Broder Wilfrid avvisade inte människors andliga upplevelser, men menade att när vi säger så är det ”oftast något vi intalar oss själva”. För egen del hade han gått i skola hos Johannes av Korset, som långt före Freud visste åtskilligt om det omedvetnas spel med människan. På 1500-talet, när Johannes levde, fanns en utbredd faiblesse för visioner. ”Vår tid, som demokratiserar mystiken, är inte mindre utsatt”, skrev Wilfrid Stinissen i denna tidskrift i slutet av 1990-talet.

Det finns med andra ord skäl att ägna frågan om urskillning viss eftertanke. Samuel Rubenson påminner i den inledande artikeln om att även goda egenskaper som öppenhet och nyfikenhet kan förleda om vi lämnas utan vägledning. Till vår hjälp hämtar han fram insikter ur en tradition där seendet, förmågan till uppmärksamhet, värderas högre än andra dygder. Men det förutsätter att vi ibland ”stänger fönstren”. Som han uttrycker det: ”Att se är inte detsamma som att synas.”

Ignatiansk vägledningspraktik har fått ett brett genomslag i vår tid just genom de ”navigationsverktyg” den erbjuder. Den amerikanska författaren Tara Isabella Burton tar en klassisk tragedi från antiken, Sofokles drama Antigone, som utgångspunkt i en reflektion om den konflikt vi kan uppleva mellan två ”goda avsikter”. I Ignatius Andliga övningar finner hon att urskillning inte främst är en fråga om att skilja mellan rätt och fel. Det är när vi måste välja mellan alternativ som är goda, men oförenliga, som förmågan att urskilja sätts på prov.

I mer än ett kvarts sekel har Susanne Carlsson väglett människor – och själv funnit vägledning – med hjälp av just de ignatianska verktygen. För Malina Abrahamsson berättar hon varför det är viktigt att bli ”fri från sina drömmar” för att kunna se åt vilket håll man ska gå. Erfarenheten har lärt henne att ”ju friare man är, desto bättre blir man på att urskilja Guds väg”.

Frågan om vad som gör prästen, upptar Judith Fagrell. Med eftertryck framhåller hon att andligt ledarskap sitter i blicken. För att befrias från att ”uppfinna sig själv” behöver prästen och pastorn bli hemmastadda i Guds blick. Det är en livslång övning att kunna se andra med Kristi blick. Den blick som genomskådar utan att såra och förödmjuka, fri från behovet att äga och kontrollera.

”En människas liv är ett liv i ständig ovisshet”, skriver författaren Johan Heltne. I en personligt hållen text berättar han om en erfarenhet som fick honom att fatta beslutet att ”släppa alla försök att prestera – även skrivandet, som jag annars vänt mig till i oroliga tider”. I denna paus började han bekanta sig med den profetiska poesin i Bibeln och en igenkänning uppstod: poesins och konstens uppgift är att placera människan i en ”ambivalens” där hon får syn på sig själv och de krafter som fyller livet. Det kan vara början till en ny riktning. På den vandringen följer oss en fråga som inte har ett standardsvar. Som Johan Heltne formulerar den: ”När och hur dra sig undan för att vända sig bortåt eller inåt? Och när och hur träda fram i världen och aktivt verka för förändring?”

Vad är det vi blir medvetna om när vi stannar upp, stillnar och en spricka öppnar sig i den vardagliga verkligheten? Den frågan ställer Staffan Jonsson i en samtidsspaning, och visar hur medvetandets gåta i dag inte bara upptar människor som är intresserade av andlighet. Även forskare ställer den, och det på ett sätt som ibland känns välbekant från den kristna mystikens tal om Guds närvaro. Vetenskap och tro är inte längre rivaler. Med Staffan Jonsson ord: ”Mystiken erbjuder ingen konkurrerande förklaring utan ger mening åt det faktum att vi överhuvudtaget kan uppleva och förstå världen.”

Ett radikalt medvetande om ”den inre världen” har alltid varit självklart för psykoterapeuten Maj-Britt Lindahl, även om hon inte ser sig som troende i konventionell mening. När Alva Dahl möter henne i ett samtal om hur svårt det är att fånga våra upplevelser i språket finner hon både beröringspunkter och gränslinjer. Det får henne att reflektera över varför hon själv inte känner något behov av att
”separera min upplevelse från kyrkans lära”.

Gud är alltid större än vi kan tänka eller känna. Därför behöver tron få ett fäste djupare än våra upplevelser. Vad Johannes av Korset kallade ”sinnenas natt” kan därför visa sig vara platsen där vi gör den erfarenhet som Marie Tonkin sätter ord på: ”Jag var i natten och den hade omsorgsfulla händer.”