År 2025 markerar att 1 700 år passerat sedan det första ekumeniska konciliet hölls i den lilla staden Nicea vid Izniksjön i dagens Turkiet. Det var här, mot bakgrund av såväl sociopolitiska faktorer som teologiska dispyter, som den trosbekännelse tog form som burit den kristna kyrkan sedan dess: att en människa, född av Maria, på samma gång är ”född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och inte skapad”. 

Under de första århundradena hade man försökt komma till rätta med den fråga Jesus ställde till sina lärjungar – ”Vem säger ni att jag är?” – men de lösningar som lagts fram visade sig gång på gång inte hålla. Det är med början i Nicea som några viktiga kyrkomöten drar upp spelreglerna. Vad du än säger om Jesus: inget mindre än Gud är vad vi möter i honom. Och vad du än säger om Jesus: inget mindre än oinskränkt mänsklighet är vad vi möter i honom. 

Om gudomligt och mänskligt förenas i Jesus utan att det skaver, kan föreställningen att Gud kräver av oss att vi ska trycka undan en del av vår mänsklighet knappast kallas kristen. Som om vår mognad som människor vore en förolämpning mot Gud som Gud. Gud är inte en rival till oss i vår mänsklighet. Är det inte precis tvärtom: ju mer Gud är närvarande i våra liv och i vår gemenskap, desto mer mänskliga blir vi?

I sommarens utgåva av Pilgrim närmar vi oss från lite olika håll den trosbekännelse som brukar kallas ekumenisk, eftersom den är gemensam för kyrkan i både öst och väst. Inledningsvis ställer Samuel Rubenson en fråga som kan ge en fördjupad insikt om hur trosbekännelsen ska förstås: Har det någon betydelse om vi säger ”vi tror” eller ”jag tror” när vi bekänner vår gemensamma tro i gudstjänsten?

Marie Tonkin knyter an till slutorden hos Samuel Rubenson, om trosbekännelsen som en
poetisk text, när hon liknar kyrkans credo vid en katedral inför vilken ”blicken snubblar mellan gränslöshet och skärpa”. Och i en personlig betraktelse anar Lars Andersson, med örat vänt mot östkyrkans hesychaster, hur ”det evigt födda oskapade ljuset”, oåtkomligt för tanken, flödar in i den skapade världen på ett förnimbart sätt: ”I ett ljus så nära som/din kind mot min.” 

Raniero Cantalamessa, som i flera decennier varit påvlig huspredikant, framhåller Niceas relevans i vår egen tid. Det var förnuftets anspråk som Athanasios och hans allierade värjde sig mot när de försvarade Kristi gudom. ”Svallvågorna blev enorma och efter­ lämnade spår på klipporna”, konstaterar Cantalamessa och skriver: ”Vi behöver nya svallvågor; högvattenmärket är inte nog.”

Om ett annat slags motstånd reflekterar Per-Johan Thörn Wistrand i en essä med
utgångspunkt i den film om Dietrich Bonhoeffer som gått upp på biodukarna under våren.
När han färdas i den tyske pastorns och motståndsmannens spår, väcks frågor som skär rakt in i vår egen tid: Var går gränsen mellan anfall och försvar? Hur ser ett rimligt motstånd ut i dag om vi ska hålla hoppet om ett anständigt samhälle vid liv?

Frågor som dessa har fött många kommunitetsrörelser. Malina Abrahamsson har besökt
en av dem, Catholic Workers utpost i Hamburg, och inspirerats av en gemenskap som vill
vara ”en liten cell av glädje och fred i en plågad värld”. Här finns en uttalat anarkistisk hållning, en välgörande skepsis mot yttre auktoriteter.

Det är i år åttio år sedan Bonhoeffer avrättades, bara veckor innan andra världskriget tog slut. I den till synes aldrig sinande ström av böcker som berör detta sår i Europas historia, publicerades nyligen en tankeväckande studie av historikern Mikael Nilsson om Hitlers kristendom. Maria Küchen har läst den och funderar över den fromhet som även maktlystna politiska ledare inte sällan gett uttryck för. Var det bara tomma ord när Hitler refererade till Jesus? Vad betyder det att Putin uttryckligen bekänner sig till den kristna tron? Och hur är det med Donald Trumps kristendom? För att inte tala om kung Salomos gudsfruktan. 

Föreställningen om ett sakralt världsrike som ett bålverk mot den antikristliga världen uppträdde första gången under den kejsare som satte stopp för förföljelserna av de kristna. Hur ska man se på Konstantins vilja till ekumenik, att ena riket genom att ena kristenheten? Andreas Westergren försöker läsa konciliet i Nicea genom honom, och upptäcker hur kyrkohistoria kan fungera som en form av själavård. 

Spänningen mellan organism och organisation, karisma och institution i kyrkans liv ställer frågan på sin spets: Tas ljuset emot utifrån eller inifrån? Kanske kan något av det som här följer ge vägledning i frågor vars svar inte alltid är entydiga. Allt som bländar har inte ljuset som källa. Som antyds i ett gåtfullt Jesusord: ”Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” Men när natten lyser som dagen, ”själva mörkret är ljus”, har någon uppenbarats som ”gör blicken ljus”.