I dagar när andlig trötthet breder ut sig och självmedvetna röster tar plats, slår ett annat samtal rot runt om i vårt land – ett som lyssnar på djupet, längtar efter äkthet och söker det gemensamma bästa. Som tidskrift vill vi stärka detta samtal. och värna det sköra hopp som kan motverka cynism och uppgivenhet.

Hösten 1994 utkom vi med vårt första nummer. Sedan dess har Pilgrim blivit mer än en tidskrift. Den har blivit en rörelse i ett ekumeniskt ekosystem med mötesplatser för dialog, fördjupning och lågmälda liturgier som binder samman människor i sökandet efter rotfäste och riktning. I retreater, symposier, höst- och vintermöten samverkar vi med kyrkor, kommuniteter och andra rörelser för att skapa hoppfulla och gränsöverskridande möten.

Nu tar vi ytterligare steg för att tillsammans med dig som läsare bidra till den inre vitalisering som alltid tar sin början i det lilla och oansenliga. Med denna utgåva, vår 127:e sedan starten, utökar vi på nytt antalet sidor i tidskriften för att ge ännu mer utrymme åt fördjupande texter i form av essäer, samtal, poesi, vägledning, livsberättelser och litteraturkritik. Efter den uppskattade reportageserien från europeiska kloster beger sig två av våra medarbetare, Elin Klemetz och Malina Abrahamsson, till nordiska retreatmiljöer dit allt fler söker sig. Här, vid sidan om allfarvägarna, klarnar det enkla och på samma gång självklara: att dra sig tillbaka några dagar för att stillna förmår skapa den inre resonans som inga genvägar tar oss till.

Under en ny vinjett, Lectio divina, låter vi olika skribenter i meditativ anda levandegöra korta bibeltexter. Här vill vi uppmuntra en läsart som gränsar till bön och som inte minst odlats i klostren: läsning inte för att lära nytt, utan för den längtan läsningen genererar. Först ut i denna serie är den norska författaren Ellen Merete Wilkens Finnseth.

När det verbala skyttegravskriget får oss att misströsta och institutioner – även i den kyrkliga världen – tenderar att bli upptagna av identitetsmarkörer, är få saker viktigare än att odla de små och nära gemenskaperna. I vår längtan efter sammanhang där något nytt kan födas behöver vi mötas runt köksbord och i vardagsrum för att dela berättelser och återvinna en känsla för vår nästas – och vår egen – mänsklighet.

För att inspirera till sådana möten startar vi nu Pilgrim & Pasta: Bjud ihop några vänner att dela en enkel måltid kring temat i senaste numret av vår tidskrift. Med varje utgåva framöver följer ett bokmärke med några samtalsfrågor, ett recept och en spellista för att stimulera till goda samtal i en generös atmosfär.

När de första bordssamtalen äger rum kan ämnet knappast bli mer utmanande. Vi har länge talat om att ta oss an ämnet botgöring, närmast ett icke-begrepp i många kristna sammanhang i dag. Här vill vi försöka lyfta det ur alltför snäva kategorier och återge det dess allmänmänskliga innebörd. Bot handlar inte om straff eller avbetalning av skulder. Vårt svenska ord anger semantiskt vad det rör sig om: Hur helar man det som gått sönder? Vad krävs för att läka även de svåra såren? Är det möjligt att ”laga världen” när vår planet och vi som mänsklighet står inför hot som vi knappast upplevt tidigare?

Den frågan brottas Björn Wiman med i en text om hur en rätt förståelse av botgöring kan vara ett led i att ”återställa det hopp som många inte ens vet att de saknar”. Han delar med sig av några praktiker som går i linje med botgörelsens tradition. En av dessa handlar just om tikkun olam – att laga världen – ett begrepp med rötter i den judiska mystiktraditionen.

Botgöring som motiv till ansvar i ett klimatnödläge är även ämnet för ett samtal mellan Malina Abrahamsson, Lena Bergström och Johan Garde. Om klimatkrisen är en andlig och existentiell kris, vilka resurser och redskap finns då i den kristna traditionen som kan bryta förlamningen och frigöra till handling?

För att få botgöringen på plats i vår kristna tro och praktik får vi hjälp av Ulrica Fritzson, biskop i Skara stift, och prästerna Carl Sjösvärd Birger och Dominik Terstriep. Katarina Rask, priorinna i Heliga Hjärtas kloster, reflekterar över ett talesätt i den monastiska traditionen: ett liv i gemenskap är den bästa platsen för botgöring. Och Martin Lönnebo går till bikt i en av sina noveller.

På de följande sidorna finns åtskilligt som kan stimulera till goda samtal i ämnet. Vi påminns om att förändring är en nåd som alltid finns inom räckhåll. Men som Erik Varden uttrycker det: ”Guds handlande är inte magiskt. Det raderar inte ut spåren av det liv vi har levt. Våra sår blir kvar – men genom helandet förhärligas de, som Kristi sår på påskdagens morgon.”

God läsning och livfulla samtal i fastetid!