I sin berömda självbiografi, Bekännelser, skildrar Augustinus den händelse som vände blad i hans liv. Året är 386, han befinner sig i ett vakuum i sitt andliga sökande när han i en trädgård i Milano plötsligt hör en barnröst ropa Tolle lege. Tag och läs. I samma stund får han syn på en bibel som ligger på ett spelbord. Han slår upp den och hamnar i Romarbrevet. Ögonen faller på några rader av Paulus: ”Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.”

En kort tid efter denna händelse drar sig Augustinus tillbaka till den lilla orten Cassiacum söder om alperna tillsammans med en grupp vänner. I den lantliga miljön ägnar de sig åt läsning, samtal och kontemplation. Det är dessa samtal som inspirerar Augustinus att författa fyra mindre skrifter som till karaktären är filosofiska dialoger; de första böckerna i ett av de mest inflytelserika kristna författarskapen genom alla tider.

En av dessa har nyligen kommit i svensk språkdräkt med den geniala titeln Ensamtal översatt från latin av Rebecka Kärde. Den är till formen en dialog mellan Augustinus och Förnuftet. I ett initierat efterord kommenterar översättaren hur Augustinus inte är ute efter att skapa en litterär genre, utan ägnar sig åt och lanserar en andlig övning. Som Rebecka Kärde tänkvärt uttrycker det: ”Denna övning består i att läsa och skriva, eller närmare bestämt i handlingen att sätta sig ner och med största noggrannhet samtala med sig själv.”

Läsandet som en andlig övning, vad som i den monastiska traditionen brukar kallas lectio divina, belyser vi ur olika perspektiv i denna utgåva. Hur läser man på ett fruktbart sätt, inte bara Bibeln men också texter från olika epoker i kyrkans andliga tradition? Lisbeth Gustafsson liknar sin läsning av Emilia Fogelklou vid att betrakta en ikon. I Johannes av Korsets glödande 1500-talspoesi finner Marie Tonkin vägledning till kontemplation. För Stephanie Saldaña, bosatt i Betlehem, blev ett bibliotek en tillflyktsort i krigstider. När Andreas Nordlander som 17-åring snubblade över Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz klassiska Quo Vadis? fann han sig indragen i förtroliga samtal med Petrus och Paulus. Och för Liselotte J Andersson blir en berättelse ur Apostlagärningarnas åttonde kapitel så ögonöppnande att hon utbrister: ”Jag önskar mig själv och andra Jesu efterföljare mer svindel inför evangeliet.”

Den senare texten är ett exempel på den läsart, med rötter i klostren, som kom att förfinas av kartusianmunken Guido på 1100-talet. Han berättar hur han en dag, ”medan jag arbetade med mina händer”, plötsligt blev på det klara med vad som sker när vi ägnar oss åt långsam, meditativ läsning. Så sätter han ord på de fyra moment som sedan dess har varit definierande för läsning som en andlig övning: lectio, meditatio, oratio och contemplatio. Guigo förklarar: I läsningen söker vi, i meditationen finner vi, i bönen tar vi emot det vi funnit, i kontemplationen smakar vi dess sötma. Denna läsning tangerar det Michael Casey skriver om i en lekfull essä: glädjen i att studera utan syfte. Casey, som tillhört ett cistercienskloster i Australien sedan 1960, summerar: ”Nyttiga studier är nyttiga, onyttiga studier är ofta oupphörliga, intensiva och välbehagliga.”

”Går det att praktisera lectio divina på skärm?” Frågan ställs av Joel Halldorf i en text om hur vårt sätt att läsa förändras när vi skiftar från tryckta böcker till skärm. Visserligen har digitaliseringen öppnat dörren till världens samlade bibliotek, vilket är en tillgång. Men, som han konstaterar: ”Om målet är eftertanke snarare än hastighet, då är den tryckta boken eller tidskriften fortfarande ett överlägset redskap.” (Vad gäller den tidskrift du håller i din hand behöver ingen fundera över valet; den är endast tillgänglig i tryckt version, distribuerad till din brevlåda.)

Utöver det ovan antydda finns åtskilligt mer att dröja vid i den tidiga höstens nummer av Pilgrim. Elin Klemetz beskriver sina intryck från en retreat i Bjärka-Säby; Wera von Essen ser Netflixserien Fargo och reflekterar över den fråga hon fick när hon upptogs i den katolska kyrkan: ”Tar du avstånd från djävulen?”; Erik Varden drar paralleller mellan Olavshistorien och den roll Odysséen hade för folk i Medelhavsområdet under antiken; Britta Hermansson besöker ett konstmuseum i New York. Därtill ett brett urval av poesi och vårt Bibliotek med nedslag i litteraturens värld.

Just konsten vill vi ge mer utrymme framöver. Under vinjetten Kanvas kommer två skribenter att växelvis bidra med en konstkrönika. Först ut är Emil Oskar Andersson som berättar hur allting började: det var ansikte mot ansikte med Madame Kupka som han förstod att skönheten kan frälsa en människa.