ÖPPNING

Hjärtat i den kristna antropologin, kunskapen om människan, är att ”människan är så mycket större än människan”, som Blaise Pascal en gång uttryckte det. Denna storhet, som ingenting kan förminska, har sin teologiska grund i att människan är skapad till Guds avbild. Ämnet behandlas ingående av kyrkofäderna. Men om man hos dessa försöker hitta en klar och entydig definition av vad som menas med detta, blir man snart förvirrad. Mångfalden av påståenden om vari avbildslikheten består – som visserligen inte motsäger varandra – visar att kyrkofäderna inte begränsade gudsbilden till vissa delar av människan. ”Människan är Guds avbild därför att hon, precis som Gud själv, inte kan definieras”, skriver den ortodoxe teologen Olivier Clément.

När vi frågar oss vem Adam är, gäller frågan inte en viss person av manligt kön. ”Namnet Adam”, skriver Gregorios av Nyssa, ”gavs inte först åt det skapade objektet, som i de följande berättelserna. När människan skapades hade hon inte något egennamn utan var den universella människan.” Adam – som för övrigt varit ett av de populäraste småbarnsnamnen under senare år – är ett hebreiskt ord som betyder människa eller mänsklighet. Det representerar alltså inte en viss person eller individ. Det är människan som sådan som är skapad till Guds avbild.

Vem är alltså människan som sådan? Och hur kan hon alltmer bli sig själv? Det är vår spaning i detta nummer. På de följande sidorna ges några ledtrådar. Om det finns en gemensam nämnare i dessa är det möjligen att människans hemort ligger bortom allt som har att göra med biologi, sociologi eller psykologi. Olivier Clément beskriver det som ”den öppning genom vilken Gud kommer för att ta sin boning i människan och människan kastar sig ut mot Gud”.

Vilka är då våra vägvisare hem till oss själva? När Liselotte J Andersson ställer frågan tar hon oss med in i Jon Fosses Septologi vars tredje del bär titeln Ett nytt namn. Här finns anspelningen på Uppenbarelsebokens vita sten på vilken det står ett nytt namn, okänt för oss tills vi får stenen. Vår djupaste identitet är en gåta, också för oss själva. Den kristna, och mänskliga, kallelsen är att ”mejsla fram bokstäverna i det nya namnet”.

”Varför är vi så briljanta? Varför är vi så självmotsägande och självdestruktiva?” Frågorna ställs av författaren Marilynne Robinson, känd för romanerna i sin Gileadsvit. I det utdrag ur hennes senaste bok, Reading Genesis, som vi publicerar här – boken är under översättning till svenska – visar hon hur textens genialitet i Första Moseboken ligger i en förståelse av människan som både begrundar hennes misstag och brister – och på samma gång hennes förmåga till nåd och sanning. När Robinson tar oss med in i den intrigfyllda berättelsen om Rebecka och hennes söner, Jakob och Esau, låter hon oss ana hur Guds trofasthet är ett veto mot människans trolöshet. Utrymmet ”för människor att vara det de är” gäckar inte Guds vilja i biblisk antropologi.

Något som den tidiga kyrkans teologer är överens om är att inte endast själen utan även kroppen är skapad till Guds avbild. ”Namnet människa”, skriver Gregorios Palamas, ”har inte att göra med själen eller med kroppen var för sig utan med båda tillsammans, ty tillsammans blev de skapade till Guds avbild.” Kroppens och därmed även sexualitetens betydelse för människans avbildslikhet med Gud kommenterar Erik Varden i en artikel där han utifrån den rabbinska tanken att människan skapades med två ansikten reflekterar över vad det innebär att ”mannen är ofullständig utan kvinnan, och kvinnan utan mannen”.

Den amerikanska teologen och författaren Kate Bowler, med bakgrund i mennonitisk tradition, har bland annat forskat och skrivit om likheterna mellan wellness-industrin och framgångsteologin. I ett samtal med Joel Halldorf sätter hon ljuset på hur bägge får människor att förneka sin mänsklighet genom en strävan efter att ”bekräfta” något som de hoppas ska ske. Och hon tillägger: ”Den enda skillnaden mellan de två är att wellness-folket har bättre ansiktskrämer!”

I vår reportageserie Klosterliv har vi fått anledning att fundera över vilken relevans det monastiska livet har för människor som inte lever i kloster. Serien gör ett uppehåll i detta nummer för att återkomma med ett par avslutande reportage nästa år. I stället låter vi nu en filosof, Zena Hitz som själv levde tre år i en klosterliknande kommunitet, fundera över den monastiska spiritualiteten och det goda livet. En del av poängen med att avstå något, menar Zena Hitz, är att rensa bort hindren för nåden – bara så kan vi bli mer helhjärtade. Egentligen är det också om detta poeten Jonas Gren skriver när han frågar hur vi gör för att stänga av skärmen – åtminstone ibland – för att återvinna något av det som gör oss mänskliga: vår förmåga till uppmärksamhet och närvaro.