Essensen i julevangeliet

Julafton och trettondedagsafton är kyrkans två stora fastedagar när Guds människoblivande firas. De förbereder oss för den händelse – Jesu Kristi födelse – som låter oss meditera över det outsägliga: Vad innebär det att Gud valt att bli en del av den skapade verkligheten, utan att upphöra att vara vad Gud av evighet är? 

När några stora kyrkomöten på 300- och 400-talet drar upp spelreglerna för hur man ska förhålla sig till denna fråga enas man om följande: När vi talar om inkarnationen behöver vi inte fråga oss vad som måste utelämnas i Gud om Gud ska kunna bli människa. Och vi behöver inte fråga oss vad i Jesu mänskliga natur som måste utelämnas för att Jesus ska kunna vara alltigenom gudomlig.

Att gudomligt och mänskligt möts i Jesus på ett alltigenom harmoniskt sätt, utan att det skaver, får avgörande betydelse för hur vi förstår den kristna kallelsen. Gud är inte en rival till oss i vår mänsklighet – som om vi skulle behöva trycka undan en del av vår mänsklighet när vi närmar oss Gud. Och vi är inte rivaler till Gud i hans gudomlighet – som om vår mognad som människor vore en förolämpning mot Gud som Gud. Det är precis tvärtom: Ju mer Gud är närvarande i våra liv och i vår gemenskap, desto mer mänskliga blir vi.

Evangeliet är budskapet om att det äntligen blivit möjligt att bli helt och fullt mänsklig.