Självkritikens nådegåva

Självkritik är räddningens början. Orden kommer från en abba i öknen, återgivna i del XV av Paradiset, den systematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk. I samma ämne hör vi Johannes den kort: ”Ödmjukhet och gudsfruktan överträffar alla andra dygder.” De  erfarna i öknen visste hur bedräglig askesen kan vara. För att inte säga rollen som människornas andliga lärare. Den som är efterfrågad och i andra ögon kandidat till en god ledare, börjar omedvetet betrakta sig själv som särskild och utvald. 

Var prövas ödmjukheten om inte i förolämpningen? Var framträder den om inte i självdistansen? Det var just abba Johannes som blev anklagad för att vara en bluffmakare och charlatan. När han en dag satt och undervisade en grupp lärjungar, dök en broder upp och greps av avund när han såg hur många som samlades kring denne lärare. 

”Ditt kärl är fullt av gift!”, sa brodern så att alla hörde. Varpå Johannes svarade: ”Och det säger du fastän du bara har sett utsidan! Om du fick se insidan, vad skulle du inte säga då.”

Och samtidigt är självkritik för dessa fäder inte detsamma som att förakta eller förkasta sig själv. Myntets andra sida är att kunna se det goda man gör som en Guds gåva. Tacksamhet är ödmjukhet i dess mest eftersträvansvärda form.