”Låt oss be för vår biskop”
I den följd av böner som inleder gudstjänsten i ortodoxa kyrkor finns alltid en bön för biskopen, som i denna tradition är den som ytterst leder varje eukaristisk liturgi. ”Låt oss i frid be till Herren för vår biskop”, uppmanar diakonen församlingen.
Är biskopen närvarande är det självklart att denne är celebrant vid altaret, är biskopen inte närvarande leds eukaristifirandet av någon som har fått biskopens uppdrag och välsignelse att göra det. I sina kommentarer till Den gudomliga liturgin berör prästmunken Gregorios den historiska kontinuitet som går tillbaka till Jesus själv, ibland kallad apostolisk succession. Han skriver:
I den första eukaristiska måltiden var Kristus, vår mästare, celebrant. Efter himmelsfärden tog apostlarna hans plats vid den eukaristiska sammankomsten, och därefter de biskopar som dessa ordinerade. Allteftersom tiden gick och församlingarna blev fler, började presbyterer celebrera liturgin på biskopens uppdrag. Denna kontinuitet är obruten och därför är celebranten i varje liturgi Kristi efterträdare.
Redan hos Ignatios av Antiochia i generationen efter apostlarna kan man utläsa hur den ordning som snart skulle bli allmän hade etablerats. När Ignatios i brevet till Smyrna tar upp frågan om vad som gör eukaristin giltig är det mot bakgrund av privata sammankomster som skapade splittring. Ignatios skriver:
Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar.
”Någon som han förordnar.” Vad innebär det? Hur det går till när biskopen ger någon sin välsignelse att leda nattvardsfirandet har växlat genom historien liksom inom olika kyrkor. I väst finns ett fastare regelverk, medan det främsta yttre tecknet i ortodoxa och orientaliska kyrkor är vad som brukar kallas koncelebration. Biskopen inbjuder den åt vilken han ger sitt ”förordnande” att tillsammans med honom vid altaret konsekrera gåvorna.
Biskopens ”förordnande”, för att använda Ignatios av Antiochias uttryck, innebär också att den enskilde prästen är medveten om sin speciella relation till biskopen. Utan en biskop kan ingen vara präst. I Chrysostomosliturgin, som vi bekantar oss med under adventstiden, finns därför ett särskild bön där celebranten kommer ihåg ”sin” biskop, vare sig denne lever eller är avliden.
När församlingen i liturgin uppmanas att be för biskopen, eller den som biskopen förordnat, är det inte minst mot bakgrund av det ansvar som vilar på den som leder eukaristin. ”De troende är medvetna om det sublima i den prästerliga tjänsten och vilka faror celebranten utsätter sig för”, skriver Gregorios.
