Det apofatiska draget
Gemensamt för många av eukaristibönerna från 300- och 400-talet är det utpräglade apofatiska draget. Det gäller inte minst den lovprisning – i väst kallad prefation – som följer direkt på den inledande dialogen mellan celebrant och församling.
Speciellt för Ekumeniska Kommunitetens ökenmässa är att här används en tacksägelsebön av den egyptiske 300-talsbiskopen Serapion av Thumis. Bönen riktar sig till en Gud som är ”outgrundlig, outsäglig, ofattbar”. Detsamma gäller i Chrysostomosliturgin, där motsvarande bön i den nya svenska översättningen inleds med följande ord:
Det är värdigt och rätt att lovsjunga dig, välsigna dig, prisa dig, tacka dig och tillbe dig överallt i ditt välde. Ty du är en outsägbar, ofattbar, ogriplig och osynlig Gud. Du är alltid den du är, du och din enfödde Son och din Helige Ande.
Apofatisk kommer av grekiskans apophases, som betyder negation. De ortodoxa teologerna säger: Endast en negation av varje antropomorf definition tränger igenom det ljus där Gud bor. Vi kan därför i strikt mening bara tala om Gud i negationer: outgrundlig, obegränsad, omätbar. Inga namn, inga attribut, inga beskrivningar förmår ta oss förbi den gräns som outsägligheten sätter. Endast kontemplationen – och liturgin! – förmår överskrida den gränsen.
När denna bön mynnar ut i att församlingen förenar sig med änglar och ärkeänglar i Segerhymnen (i väst kallad Sanctus) är den ett gensvar på att liturgin överskrider tid och rum. Hymnen är en kombination av den änglasång profeten Jesaja hörde när han fick sin kallelse och den hyllning med vilken folket i Jerusalem tog emot Jesus när han red in i staden för att av fri vilja gå sitt lidande till mötes. (Därför bör denna hymn inte ersättas av en förenklad version av Helig som utlämnar den andra delen: Välsignad är han som kommer i Herrens namn, Hosianna i höjden.)
”När vi sjunger denna hymn i Den gudomliga liturgin efterliknar vi både änglarna och folket i Den heliga staden”, skriver prästmunken Gregorios. För Gregorios är hymnen till den trefalt Helige på samma gång en doxologi – lovprisning – och en profetia. ”Det är en doxologi över den seger som Kristus redan har vunnit, och en profetia om hans återkomst i härlighet.”
I Den gudomliga liturgin går profetian i uppfyllelse: Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. På andra sidan parousin firar vi minnet av Kristi ankomst!