Minnet av framtiden
Gör detta till min åminnelse. När Jesu ord i övre salen upprepas i liturgin träder vi in i en eon där uppdelningen av tiden i förflutenhet, nutid och framtid inte längre gäller. Detta är anamnesens hemlighet: det finns en inre enhet mellan den händelse vi firar minnet av och den framtid vi genom löftet sträcker oss mot. Det som varit och det som ska komma genomtränger – eller snarare, genomlyser – nuet. Prästmunken Gregorios skriver:
Framtiden kastar ljus över det förflutna och räcks åt oss som en genomlyst verklighet i nuet. I liturgin är därför det första och det sista, början och slutet, Alfa och Omega närvarande på samma gång. Det är som att det liv vi väntar spiller över från framtiden och blandar sig med livet här och nu.
Genom liturgins anamnes – det grekiska ordet för minne – träder vi ut ur den linjära tiden, eftersom Kristus är utanför rummet och utanför tiden på samma gång som han uppfyller tid och rum. Därför är ett av liturgins viktigaste ord i dag (eller i natt när vi i julnatten firar Människoblivandet och i påsknatten Uppståndelsen). Medan det naturliga minnet är närvaron av den frånvarande, äger minnet genom Kristus en kraft som överskrider tidens och dödens brustenhet. Det är denna gränsöverskridande kraft – den helige Andes kraft! – som gör gudstjänstens tempus till presens.
Sitt tydligaste uttryck får detta i den bön som följer på instiftelseorden och som kallas åminnelsebön (anamnes). I Chrysostomosliturgin har den följande ordalydelse:
I enlighet med detta frälsande bud firar vi åminnelsen av allt som har skett för vår skull: korset, graven, uppståndelsen på tredje dagen, uppstigandet till himlen, platsen på högra sidan, återkomsten i härlighet.
De första leden i bönen känns logiska. Vi minns det som varit, de händelser som evangelierna berättar om. Men allra sist säger vi att vi firar ”återkomsten i härlighet”. Hur är det möjligt? Ligger parousin – den teologiska termen för Kristi återkomst – bakom oss? Nej, vi väntar ännu hans andra ankomst, ett centralt tema under adventstidens två första veckor. Men på kyrkans åttonde dag, den dag som är utanför tiden, bryter parousin in inifrån när vi äter och dricker med Kristus i hans rike. Vi firar minnet av framtiden! Inte som en ”religiös” händelse för vår personliga uppbyggelse, men för att kyrkan ska vara närvaron av den andra världen i den här världen.
