Människan en kyrka
Nu har tiden kommit att påbörja ”den heliga liturgin”. Förberedelserna och tillredelsen av gåvorna fram till nu har varit en gudstjänst i sig, men när huvudgudstjänsten inleds, så som den firas enligt Chrysostomosliturgin, är prästens första ord en doxologi och den första handlingen tecknandet av korset. Med evangelieboken korstecknar prästen altaret och säger:
Välsignat är Faderns och Sonens och den helige Andes rike,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Prästmunken Gregorios kommenterar: ”Den gudomliga liturgin är Guds rike och genom korset har vi funnit vägen som leder till Guds rike.”
När prästen uttalar lovprisningen sätter församlingen sitt sigill på doxologin genom att svara Amen. ”När de troende säger Amen gör de allt det som prästen har sagt till sitt eget”, skriver Gregorios. Liturgin är gudsfolkets “gemensamma arbete”, vilket är ordets innebörd. Det grekiska leitourgia är sammansatt av leitos som betyder “gemensam” eller ”offentlig” och ergon som betyder ”arbete”. Utan alla de troendes aktiva delaktighet kan inte gudstjänsten firas eller fullbordas. Därför får ingen av de döpta underlåta att instämma i vart och ett av liturgins amen. Det är ett av gudstjänstens viktigaste ord.
Omedelbart efter välsignandet av riket uppmanar diakonen till bön med orden Låt oss i frid be till Herren, varpå en serie böner kallade Fridsektenin följer. Gregorios framhåller att ”verklig delaktighet i det eukaristiska mysteriet står i förhållande till vår inre frid”, den frid som skänks oss genom omvändelsen. Redan när vi träder in i kyrkan kommer vi till ”en lugn och skyddad hamn” på tidens oroliga hav.
Gregorios av Nazianzos beskriver i en text hur vår resa på tidens böljande hav ofta sker i becksvart mörker, inga fyrar upplyser färden, det känns som att Kristus sover (Mark 4:37–38). I det tillståndet kommer vi till kyrkan, och när gudstjänsten tar sin början ber vi av allt vårt hjärta om frid ifrån höjden, frid i våra själar, frid i världen. Den frid vi söker, skriver prästmunken Gregorios, är Kristus själv. Han är vår frid.
Genom det eukaristiska firandet blir nu människan ett Guds hus, en kyrka, där, med Maximos Bekännarens ord. “kroppen är skeppet, själen altarrummet och anden altaret”. Hennes kallelse är att förmedla frid till en jord som sörjer och en värld i sönderfall.