Vi har nu nått ”existensens fullbordan” och därmed Den elfte ”vägvisaren” med den tolfte, som rubriken till det avslutande kapitlet lyder. Ja, vägvisaren står nu inom citationstecken, den saknar visare eftersom alla vägar har nått sitt slut. På orienteringstavlan, som står lutad på evighetens trädgårdsgrind, står längst upp: Jag säger du till mig själv,och föreningens […]
Innan vi lämnar den tionde vägvisaren ska vi lyssna till några brottstycken ur den längre monolog som författaren mot slutet av detta kapitel i Van Goghs rum för med en annan person han träffar på kyrkogården vid den vita sockenkyrkan: den flinkt tältsyende aposteln och brevskrivaren Paulus. ”Inga brev av någon människa, ej kärleksbrev, ej kontrakt, har […]
Frågorna om vad mognad är går som en röd tråd genom det andliga testamente Martin Lönnebo har lämnat oss i sin bok Van Goghs rum. ”Ingenting under detta årtusende är viktigare än människans mognad”, framhåller han. Men kan vi verkligen växa? Och vill vi? För vi ligger ju ganska illa till. Vi hyllar snabbhet, prestation, kamp […]
Det finns en person som Martin Lönnebo kallar ”min särskilde läromästare bland all andra lärare och förebilder”. Han står vid den tionde vägskylten där vandraren ställs inför det radikala valet: Intet – Allt. Men det märkliga är att trots att budskapen är diametralt motsatta är de vända i samma riktning. Precis som visarna på de […]
Vid stolpen med den nionde vägskylten står en gestalt som författaren varit bekant med sedan sin ungdom och hos vilken han känt sig mycket hemma. Den mest beundrade och läste stoiske filosofen, Seneca, en av dessa som trodde på människans universalism. Han står där ”som ett tecken på den ena av vår västerländska kulturs viktigaste […]
Vid den fastetid under året som kallas Gudsmodersfastan, fjorton dagar som för oss fram till moder Marias hemlighetsfulla insomnande, hon som har levt så att hon dör innan hon dör – ett svärd gick genom hennes liv när hon stod vid sin sons kors – återupptar vi vandringen i Martin Lönnebos sällskap i Van Goghs rum. När […]
Liknelsen om sådden, som vi uppehållit oss vid i vårt lektionarium de senaste dagarna (Matt 18:1–23), reflekterar uppenbarligen situationen i de kristna församlingar där evangeliets författare, Matteus, rörde sig mot slutet av apostlatiden. Det fanns åtskilliga som hörde, men utan att förstå och därför bar de inte heller frukt. Man skulle kunna få intryck av […]
Likt heliga dårar riktar verkliga profeter inte bara udden mot en kris som alla redan är medvetna om; deras ord, och än mer deras liv, utlöser en kris när de, ofta spegelvänt, gestaltar förhållanden som kommer att sluta i olycka om ingen besinning inträder. Profetia är ett sätt att leva innan det blir ett sätt […]
Vilka är ödmjukhetens kännetecken? Isak Syriern svarar: Den ödmjuke vill inte bli sedd och igenkänd av människorna utan går in i sig själv, vänder ryggen åt sitt förflutna och strävar efter att bli helt okänd, till och med av sig själv … Hos den ödmjuke finns aldrig någon brådska, ingen förvirring, inga ihåliga eller häftiga […]
Under juli månad infaller en serie söndagar under kyrkoåret som låter oss lyssna till och begrunda avsnitt ur evangelierna som rör vid det allra djupaste i kyrkans och den kristna människans identitet. Vi ställs inför frågorna om vad det innebär att lämna allt och följa Jesus. Som i de tre korta dialoger i Lukasevangeliets nionde kapitel […]
