Stormästare i stoicism

Vid stolpen med den nionde vägskylten står en gestalt som författaren varit bekant med sedan sin ungdom och hos vilken han känt sig mycket hemma. Den mest beundrade och läste stoiske filosofen, Seneca, en av dessa som trodde på människans universalism. Han står där ”som ett tecken på den ena av vår västerländska kulturs viktigaste rötter, Medelhavets antika kultur”, skriver författaren.

I Van Goghs rum låter Martin Lönnebo en del av sina viktigaste lärare slå följe på de olika vägsträckorna; några av dem – såsom Platon, Cusanus och Kant – deltog även i symposiet på månen i romanen Det odelade hjärtat. Bland dessa finns med andra ord flera av de stora filosoferna, och det var kanske inte så underligt att biskopen i Linköping utnämndes till hedersdoktor i filosofi vid stadens universitet 1995. Han berättar hur han kände sig ”som en frigiven slav” när han som ung läste Epiktetos Handbok i livets konst, ”och som en filosofkejsare när jag fick tag i ett exemplar utan pärmar av Marcus Aurelius Självbekännelser”. Och till Seneca säger han när de nu möts: ”Ni skulle nära nog, om ni inte hade haft er rang, ha passat att sitta i kökssoffan hemma hos oss i vår skogsby och kommentera livet”. Och han fortsätter att blicka tillbaka:

Själv bodde jag bland dem som samtidigt var både kristna och stoiker, ja, stoiker utan att alls ha läst era böcker eller känt till ert namn eller anammat er filosofi om Världssjälen. Men de hade haft stoiker under andra namn som lärare: Aposteln Paulus, fäderna och anmödrarna, korna och hästarna med all naturen, sjukdomarna, missväxten och överheten, dessa var stränga lärare i självbehärskning och ’amor fati’. Som vuxen kom mitt rum i det gemensamma andliga världshuset att bli den kristna mystiken. Där lärde jag känna många av er sort, de flesta var sådana; sedan kom jag ut i öknen och mötte stormästare i kristen stoicism.

När det gäller livshållning står stoiker och kristna varandra nära, menar Martin Lönnebo. På vilket sätt? I filosofen Seneca möter han en Homo spiritus i vardande, en som ger företräde åt de andliga dygder som jorden så förtvivlat behöver. Seneca dömdes till döden av den galne kejsar Nero, och gick sin död till mötes med fattning. Han hade lärt sig att människan andligt sett har samma utvecklingsgång som fjärilen. Mors mystica är människans och hela universums väg. Men för att kunna ta det till sig ”fordras övning att se i det fördolda”. Martin Lönnebo konstaterar, med tanke på Senecas öde:

Att dö om man redan har dött är inte så dramatiskt, jagets död är en tröstare till kroppens död.