Intet och Allt

Det finns en person som Martin Lönnebo kallar ”min särskilde läromästare bland all andra lärare och förebilder”. Han står vid den tionde vägskylten där vandraren ställs inför det radikala valet: Intet – Allt. Men det märkliga är att trots att budskapen är diametralt motsatta är de vända i samma riktning. Precis som visarna på de två senaste vägskyltarna. Vandraren känner sig förvirrad. Är det inte en avgörande skillnad mellan Allt och Intet? Eller fulländar de varandra? Är vi nu i väglöst land? Budskapet på orienteringstavlan är knappast heller glasklart. Där står:

Universum är den brinnande busken, den eviges närvaro en flammande kärlekslåga.

Vägskylten är denna gång placerad utanför bogårdsmuren vid en gammal vit sockenkyrka. Läromästaren som väntar på oss vid vespertid, en kardinal från medeltiden som heter Nicolaus Cusanus, står vid en av gravarna på kyrkogården. Det är som sig bör, vi närmar oss ordens gravplats. Han ler och förklarar att ”Gud är Mitten överallt, och periferi finnes ej.” När vi säger att vi inte förstår svarar han: ”Det gör inte jag heller, och det är jag glad för. Ty det man förstår är i varje fall inte Mysteriet.”

Den lärde Cusanus, kanske sin kyrkas största ekumen, hade gåvan att se alla som vore vi en enda. Han sammanfattade sin teologi i två uttryck på sitt språk, latinet. Det första, Docta ignorantia, den lärda okunnigheten. Det andra, Coincidentia oppositorum, motsatsernas sammanfall. 

Med Cusanus samtalar vandraren bland annat om barnen som förlorat fotfästet och fallit mot ravinens botten, de svårt utvecklingsstörda. Hans äldste son Jonas är en av dessa. ”Han störtade ned i ravinen redan i moderlivet genom en blödning.” Om vår tro ska bli mer än ett bokmärke till prydnad, kan vi inte ta lätt på frågan: Varför var Du inte där? Martin Lönnebo skriver:

I vår kultur har ”förklaringarna” till ’Varför är Du inte här’? Ofta varit två: ’Gud är inte allsmäktig’ eller ’Gud är inte god’. Men det finns en tredje ”förklaring”. Det finns många tankar om detta, inte minst i den judiska mystiken. I den kristna tron är det förtröstan på att skapelsen är korsmärkt.

Martin Lönnebo berättar om de gudstjänster han som biskop firade i domkyrkan inför varje jul och sommar tillsammans med barn med svåra funktionshinder och deras anhöriga. När han såg barnen ”på ravinens botten” och ibland tänkte Varför är Du inte här? blev svaret i hans hjärta alltid Jag är här. Underförstått: 

Jag är förhindrad att komma i härlighet, men jag är här dold. Jag finns i varje cell. Jag sitter i rullstolarna. Jag bor i barmhärtiga hjärtan hos anhöriga och vårdare. Jag vill vara i din blick. Jag vill att du skall få mitt seende, det som ser alla som vore vi en enda.

Vandraren funderar vidare: Kanske blir intet och Allt ändock till slut ett enda? Längst ned på orienteringstavlan vid den tionde vägskylten står en bön: 

O Gode Herde återvänd och sök oss vilsegångna,
vandra över jorden till dess den siste är funnen.