“Det är du!”
Vi har nu nått ”existensens fullbordan” och därmed Den elfte ”vägvisaren” med den tolfte, som rubriken till det avslutande kapitlet lyder. Ja, vägvisaren står nu inom citationstecken, den saknar visare eftersom alla vägar har nått sitt slut. På orienteringstavlan, som står lutad på evighetens trädgårdsgrind, står längst upp:
Jag säger du till mig själv,
och föreningens port öppnas.
Nu behövs stolen inte längre, den har fullgjort sitt verk. Vi närmar oss rötternas djupaste mylla från vilken allt kommer och allt återvänder. Klockan har stannat, inte heller den behövs längre, ty tiden har gått till ro. Inte heller radbandet behövs, dess gyllene pärla omsluter allt.
Vandraren anar nu havet, ”ett helt stilla hav i klart ljus”. Droppen är nu hemma, ”klarare är den än solen”. Men hur blir det då med jaget, undrar vi. Är det upplöst av alltet? En vis gammal teolog förstår vår undran och svarar att i ”naturen” är allt lika, men i ”personen” förblir ”jag” som i salig förundran kan återspegla ett ”Du”. Martin Lönnebo skriver, och här är känner vi igen de stora kappadokiernas teologi:
Ordet ”person är en oändligt skön juvel, där ”jag” och ”du” bevaras. Fulländad relation förutsätter skillnad i enhet.
Och han tillägger, inom parentes:
Den heliga Treenigheten är mönstret i vår kristna tradition, ett mysterium och därför obegripligt. Och det är därför inte märkvärdigt att detta ofta inte förstås av andra kulturer och i vår sekularisering. Men i djup kärlek är denna hemlighet redan förhanden utan begrepp eller ord. Jag tror att även ”icke-tvåhet” kan inneslutas i detta mysterium.
Men hur är det då med det där att säga du till sig själv? Det känns knappast naturligt. Vår medvandrare påminner oss om att om Gud är vårt innersta – ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, som aposteln säger – då finns porten till himlen inom oss.
Martin Lönnebo har ända sedan barndomen upplevt att det ”hos mig finns något som är större än jag, och som än mer jag än jag, och helt och fullt Du.” Nu hör han hur självaste Paulus viskar i hans öra och säger: ”När du kommer till himlens port, min vän, och Herren frågar: ’Vem kommer?’ så säg bara: ’Det är du!’”
