”Låt de döda begrava sina döda”
Under juli månad infaller en serie söndagar under kyrkoåret som låter oss lyssna till och begrunda avsnitt ur evangelierna som rör vid det allra djupaste i kyrkans och den kristna människans identitet. Vi ställs inför frågorna om vad det innebär att lämna allt och följa Jesus. Som i de tre korta dialoger i Lukasevangeliets nionde kapitel som alla handlar om hur kallelsen att följa Jesus relaterar till vårt sociala sammanhang med dess band och förpliktelser. Hur den som planterar sina rötter i Guds rike i en mening blir, och måste förbli, rotlös i den här världen.
I en av dialogerna svarar Jesus en man som först vill begrava sin döda far med orden: ”Låt de döda begrava sina döda.” Svaret är anmärkningsvärt, inte minst ur ett judiskt perspektiv. Att begrava en familjemedlem var i judendomen en plikt som gick före alla andra bud. Med sitt drastiska svar är det som att Jesus vill säga: Verkligt liv finns bara i Guds rike, allt annat bär dödens signatur. Därför spelar det ingen roll om en människa är den som begraver eller den som blir begravd.
Jesus talar i andra sammanhang om vårt ansvar för dem som står oss nära – som när han kritiserar dem som säger till sin far eller mor: ”Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva” – så han är inte ute efter att slå sönder familjeband och befintliga sociala strukturer. Men han klargör att våra band till varandra i denna värld och tidsålder, vare sig det är blodsband eller andra band, inte kan ge någon bestående trygghet. Kallelsen att tillhöra Guds rike, att följa Jesus, skapar band som döden inte rår på. Poängen i orden om att låta de döda begrava sina döda, är att i ljuset av Guds rike spelar det ingen roll om vi lever eller dör. Om detta kan Jesus inte vara nog tydlig.