Det enda som är vårt

Vid den fastetid under året som kallas Gudsmodersfastan, fjorton dagar som för oss fram till moder Marias hemlighetsfulla insomnande, hon som har levt så att hon dör innan hon dör – ett svärd gick genom hennes liv när hon stod vid sin sons kors – återupptar vi vandringen i Martin Lönnebos sällskap i Van Goghs rum. 

När vi skymtar den nionde vägvisaren ser vi hur stigen fört oss fram till en stor ravin. Den fyller oss med en oro nästan lika djup som ravinen. Människans stora fråga, den vars svar vi söker – ”Vad är min kallelse?” – dör bort i ravinens oroande djup. Här råder dödens tystnad, förstärkt av det klippande ljudet från ett korppar. ”Det skulle kunna vara klyftan ned till skärselden”, tänker vandraren för sig själv.

Visarna på den nionde vägskylten liknar de på den förra. De pekar åt samma håll. På den ena står ”Förtvivlan”, på den andra ”Hopp”. Vad är budskapet vid denna vägskylt där vi har två val: antingen fortsätter vi, trots risken att inte nå målet, eller vänder vi tillbaka och går ner mot den skyddande dalen där fjärilarna fladdrar mot ljuset? För att försöka förstå griper vi om radbandets svarta pärla och studerar noggrant orienteringstavlan invid stolen som står farligt långt ute på kanten. Där står:

Lidandets jord vrider sig i mörkret,
de plågade och övergivna orkar inte hoppas.

Lite längre ned läser vi orden:

Guds hand täcker våra sörjande ögon,
Handen var genomstungen från tidens begynnelse.

Efter att ha stått en stund och sett mot avgrunden, vänder sig författaren till oss läsare som bävande sitter på kanten på den vickande stolen. Han sammanfattar sitt budskap med Kristi ord: ”Gör er inga bekymmer.” Frukta inte dem som bara kan dräpa kroppen, den är ju trots allt dödlig, frukta dem som kan döda själen.

Den lekamliga döden förmår inte göra oss något verkligt ont, trots den förtvivlan och tomhet som kan omge den. Det vi främst ska frukta är av andlig art. 

Det enda onda som kan ske oss är moraliskt, det vill säga: vi kan svika himlen och våra löften, överge det enda som är vårt, vår innersta vilja till det goda, rätta och sköna, överge redligheten, bli fega anpasslingar och så falla för de onda frestelserna. Ja, om vi överger det enda som är vårt, vår bestämmelse; om vi skändar helgedomen i vårt innersta, om vi bryter mot naturens heliga lagar, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

Därför är den Hemlighetsfulla döden – Mors mystica – mognadens väg, och därtill en rörelse i Gud: ”Lev så att du dör innan du dör, då bryter du den lekamliga dödens udd.”