Universalismens höga visa
Innan vi lämnar den tionde vägvisaren ska vi lyssna till några brottstycken ur den längre monolog som författaren mot slutet av detta kapitel i Van Goghs rum för med en annan person han träffar på kyrkogården vid den vita sockenkyrkan: den flinkt tältsyende aposteln och brevskrivaren Paulus. ”Inga brev av någon människa, ej kärleksbrev, ej kontrakt, har jag studerat så noggrant”, förklarar Martin Lönnebo när han möter aposteln. Han berättar att han lagt ner stor möda på att läsa dem på originalspråket för att inga nyanser skulle gå förlorade. Det har satt avtryck. Men det är några brev han saknar, förklarar han:
Jag saknar de brev av er som gått förlorade, exempelvis det till församlingen i Laodicea i Lykosdalen, den adressat som sedermera enligt Johannes uppenbarelse blev så ljum att den skulle utspys ur Herrens mun. Det kunde varit något för oss ljumma att ta del av.
Han påminner nu aposteln om hur ett av dennes brev räddade livet på den språkbegåvade mästaren i grammatik, doktor Martin Luther, och uppmuntrar honom därefter att växla några ord – ”om ni får tillfälle” – med ”den strålande retorn Seneca”.
Hans djupt kännande och klart tänkande skrifter, såsom Om mildhet, Om livets korthet, gjorde ju att eftervärlden länge betraktade honom som er vän. Och ni fick båda dödsdomen av kejsar Nero, vem vet, det kanske var samma år? Ett förbund mellan filosofi och teologi hör framtiden till. Nu är andligheten och kulturen i en sådan djup kris att det behövs första rangen av hjärtats och hjärnans genier för att förnya den.
Med var finns dessa i vår nutida värld? De som kan göra i dag vad aposteln Paulus gjorde i sin tid, hans betydelse kan knappast överdrivas. Naturligtvis var han nedsänkt i sin samtid med dess värderingar, som vi alla är i vår egen, men det storslagna sker när han vidgar gränserna mot det allmängiltiga. I maktens vulgära romarrike grundade han församlingar som gav kvinnorna, slavarna och de fattiga människovärde.
Jag uppmanar alla att läsa det underbara brevet till Filemon som ryms på ett enkelt papyrusark. Det är ett brev om surdegen i antikens slavsamhälle, om kraften hos den maktlöse som måste arbeta inifrån. Många tror i vår tid att Aposteln exempelvis var fiende till kvinnorna, men ingen manlig brevskrivare i hela antiken (vad jag vet, kanske någon etrusk?) hade så många kvinnliga medarbetare som ni.
Martin Lönnebo påminner till sist om att det var ur apostelns brev till romarna som han tog sitt valspråk vid sin biskopsvigning, de verser i det elfte kapitlet som han kallar universalismens höga visa:
O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Ty ”vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?” Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet. Amen.
