Med kniven i vår hand

Frågorna om vad mognad är går som en röd tråd genom det andliga testamente Martin Lönnebo har lämnat oss i sin bok Van Goghs rum. ”Ingenting under detta årtusende är viktigare än människans mognad”, framhåller han. 

Men kan vi verkligen växa? Och vill vi? För vi ligger ju ganska illa till. Vi hyllar snabbhet, prestation, kamp och strid ”och där är personlig mognad svår att nå”, som han uttrycker det. Inte ens demokratin tycks kunna främja mognaden, ”det kapitalistiska systemet”, skriver författare, ”är visserligen framgångsrikt, för det ger välfärd för majoriteten och överflöd för eliten, men knappast mognad”.

Var finns då hoppet?

En medvandrare dyker upp på kyrkogården och söker bete för sin hjord, den vördade patriarken Fader Abraham, en gestalt vid gränsen mellan öknen och den odlade jorden. Författaren tar nu med läsaren på en vandring genom den historia som de tre monoteistiska religionerna har gemensam. ”I historien om Abraham finns det öppningar mot det som vår käre kardinal Cusanus kallar Motsatsernas förening”, skriver Martin Lönnebo. Abraham kommer från en arkaisk form av universalism och går långsamt mot en annan.

De första elva kapitlen i Bibeln handlar om mänsklighetens gemensamma symboliska historia. Adam och Eva är helt enkelt människan, envar av oss. Från tolfte kapitlet i Första Moseboken blir historien partikulär. ”Det är kanske nödvändigt för den begränsade människan”, funderar författaren, ”men när det avgränsade förses med höga murar och propaganda, politisk eller religiös, då blir den ond.” En fasansfull historia spelas upp i Kungaböcker och Krönikeböcker, men med tiden börjar ”en ödmjukt tjänande universalism att växa fram” med profeter som förkunnar rättvisans och barmhärtighetens etik. Så kommer Nya testamentet med bergspredikan och Golgata i centrum. Martin Lönnebo skriver:

Men denna tjänandets och ödmjukhetens universella enande surdeg hos Adam och Eva jordkretsen över, behöver naturligtvis några tusen år för att stilla men kraftfullt syra den tröga väldiga degen inifrån genom andlig växt och mognad … Så ge inte upp! Håll ut några tusen år till så kanske människan blir mer människolik, en verklig Homo spiritus och en god vårdare på jorden.

Men oavsett hur kort eller lång tiden är och oavsett hur framtidsprognoserna ser ut, är rätt, kärlek och hopp vad som fordras – om så bara en enda dag återstår. ”Om Abraham hade sett in i Isaks ansikte”, tror författaren, ”så fullt av tillit … då hade kniven fallit ur hans hand redan före ängelns anrop, hade handen däremot fortsatt sitt verk då hade Abraham varit förlorad”. Och han tillägger:

Även vi är nära ansiktet det nakna, men vi har ännu kniven i vår hand.

Vi har alla mött ansikten som är i vår hand, människors och djurs. Genom tekniken kan vi i den moderna världen se ansikten över hela jorden. ”Det ger oss större möjligheter att förhärdas, men förblir ögonen mottagande och öppna så faller kniven och vi förs till andlig växt och global gemenskap.”