Nilos av Ankaras allegoriska läsning av Gamla testamentet är karaktäristisk för den tidiga kyrkans bibelutläggning. Ur den hebreiska Bibelns berättelser vaskar han fram vägledning för sin egen samtid. Som när han läser om de olika detaljerna i templet. I kärlet för tvagning som vilade på tolv tjurar (1 Kung 7:25), och i lampstället som gjordes […]
För att belysa sin poäng vänder Nilos tillbaka till Domarboken, där han redan hämtad flera allegorier som fått illustrera hans undervisning om ledarskap. Han återberättar nu den fabel som Jotam gav invånarna i Shekem för att få dem att rannsaka sig själva över sitt sätt att välja ledare. En gång beslutade trädenatt smörja en konung […]
Omsorgen om människors själar innebär såväl vånda som ansträngning, och är därför inget för den med dubbla agendor. ”Om de som aspirerar på uppgiften att leda vore medvetna om riskerna, skulle de aldrig överväga ett uppdrag som vida övergår deras förmåga”, skriver Nilos. De som blir smickrade av att kallas ledare kommer inte att kunna […]
Några sidor in i sin text om det asketiska livet, rotat i stillheten, tar Nilos av Ankarna upp de frågor som utgör hans huvudärende: Vem är kompetent att ge andlig vägledning? Och hur ser förhållandet ut mellan läraren och dennes lärjunge? När han tecknar en bild av en religiös kultur där många vill uppträda som […]
De två redaktörer som år 1782 sammanställde och utgav Filoklalia – där Nilos av Ankara är en av 36 författare – tillhörde en förnyelserörelse som menade att en vitalisering av kyrkan bara kunde ske genom ett återvändande till kristendomens autentiska källor. ”Vårt enda hopp om en verklig förnyelse står till en återupptäckt av rötterna i vår patristiska […]
Slående i Nilos av Ankaras rannsakande uppgörelse med det lättsinne som tagit sig in i många munkars liv är hur han hela tiden talar om ”vi”, inte ”ni” eller ”dom”. Hans ödmjukhet förbjuder honom att ge intryck av att han själv är opåverkad av de tendenser han gisslar. När vi saknar något, och oförväget borde […]
Besläktat med grekiskans hesychia är det latinska talesättet argumentum ex silentio, som anspelar på hur tystnaden i sig är ett kraftfullt språk. Argument utan ord, inneslutna i en tystnad som vittnar om oförvitlig integritet, kan få de mest självsäkra postulat att krackelera. Som Jesu tystnad inför Pilatus. Men det är en ‘argumentation’ som tar tid att lära eftersom det […]
När rotlösheten breder ut sig blir klostret konkretionen för en plats där livet får rötter. ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”, skriver teologen Walter Brueggemann. Och han förklarar varför: ”Det finns ingen mening utan rötter.” I den tidiga kristenheten kom kyrkan att beskrivas som det nya Eden, en alltigenom […]
Nilos av Ankaras målande beskrivningar av de munkar som ”drar ner det monastiska livet från himlen till jorden och låter sig slukas av världsliga bekymmer”, är ett eko av Benedikt av Nursias kommentarer till de två typer av munkar som han i sin klosterregel kallar sarabaiter och gyrovager. Bägge är avarter på det monastiska och därmed det sant […]
Senantiken är en rastlös tid. Människor är kringströvande, det bestående vänds på ända, hela folkgrupper befinner sig i förflyttning. En otålighet sprider omkring sig i både samhälle och kyrka. Inte heller klosterlivet undgår den förflackning som följer när uppbrotten blir legio. Västerlandets klosterfader, Benedikt, myntar uttrycket gyrovager om denna mentalitet när den hemsöker monastiska miljöer. En beteckning […]