Andliga vagabonder
Senantiken är en rastlös tid. Människor är kringströvande, det bestående vänds på ända, hela folkgrupper befinner sig i förflyttning. En otålighet sprider omkring sig i både samhälle och kyrka. Inte heller klosterlivet undgår den förflackning som följer när uppbrotten blir legio.
Västerlandets klosterfader, Benedikt, myntar uttrycket gyrovager om denna mentalitet när den hemsöker monastiska miljöer. En beteckning på snyltande munkar som vandrar från det ena klostret till det andra, ovilliga att förbinda sig vid en plats. Och här tycks det inte vara någon större skillnad mellan väst och öst. Nilos av Ankara uppehåller sig åtskilligt vid samma fenomen, och liknar dessa munkar vid vagabonder.
De är orsak till att Guds namn vanäras och den asketiska livsvägen fyller människor med olust i stället för att inspirera. Att det skulle finnas en genuin askes avfärdas som bluff när städerna uppfylls av vagabonder. Människor upprörs över dessa påträngande munkar som står vid deras dörrar skamlöst tiggande … Det fanns en tid när munkarna lärde återhållsamhet, nu körs de ut ur städerna för sitt osunda inflytande, man skyr dem som pesten … Dessa munkar har inte ens anträtt den asketiska vägen, än mindre lärt sig uppskatta stillheten.
Den rådande rastlösheten vid denna tid är bakgrund till att stabiliteten blir en grundsten i det framväxande klosterlivet. Överlåtelsen åt platsen och gemenskapen är utmärkande för den benediktinska klosterrörelsen i en tid av utbrett andligt vagabonderi. Klosterlöftets förpliktelse till stabilitas blir därför avgörande för formandet av mogna personligheter.
Nilos av Ankara inser att en av orsakerna till att rastlösheten smittar av sig även på det monastiska livet är bristen på motivation. I många kloster har man tagit emot personer som inte borde vara där eftersom de saknar vilja att på allvar låta sig förändras. ”Det är lönlöst att ge råd till människor som inte har för avsikt att ta emot dem”, skriver Nilos och rör vid en lika viktig som känslig fråga när det kommer till andlig vägledning och undervisning: att ägna tid och energi åt människor som inte har motivation är, med Jesu drastiska bild, att kasta pärlor för svinen. Bättre då att lämna dem i fred, inte av förakt men av respekt, tills Anden fått möjlighet att luckra upp hjärtats mylla.
