Den svåraste konsten
Några sidor in i sin text om det asketiska livet, rotat i stillheten, tar Nilos av Ankarna upp de frågor som utgör hans huvudärende: Vem är kompetent att ge andlig vägledning? Och hur ser förhållandet ut mellan läraren och dennes lärjunge?
När han tecknar en bild av en religiös kultur där många vill uppträda som andliga lärare, påminns man om orden i Jakobsbrevet i Nya testamentet: ”Bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom” (3:1). Att bli lyssnad till, få efterföljare och beundrare, har blivit åtråvärt. Begäret efter att göra sig ett namn i monastiska kretsar tar sig de mest tragikomiska uttryck. Nilos beskriver vad han ser:
När någon just inträtt i det monastiska livet och inte lärt mer än askesens yttre praktiker – hur och när munkar ber, vad de äter och hur de klär sig – börjar han omgående ge sig i kast med att lära ut till andra vad han själv inte behärskar. Han drar runt med en flock lärjungar, trots att han själv är i behov av vägledning. Han intalar sig att det är enkelt att vara en andlig vägledare, och inser inte att omsorgen om andra människors själar ställer större krav än något annat. För innan en människa kan nå insikt om helighetens väg måste hon renas från gamla livsmönster. Men hur ska den som inbillar sig att asketiska övningar enbart handlar om kroppen, kunna korrigera sina lärjungars karaktär? Hur ska han kunna omforma dem som sitter fast i destruktiva vanor? Hur ska han kunna hjälpa dem som angrips av lidelser när han själv inget vet om hur man för den inre striden? Hur ska han kunna läka såren hos dem som kämpar när han själv ligger sårad och är i behov av hjälp?
Varje färdighet – om vi vill behärska den – kräver tid, insikt och vilja att lära. Det gäller inte minst den andliga vägledningen. ”Är det bara konsternas konst som låter sig bemästras utan undervisning?” frågar Nilos. ”Ingen skulle ge sig på att bruka jorden utan erfarenhet, och ingen skulle ge sig ut för att vara läkare utan att ha studerat medicin … Det enda uppdrag de oerfarna rycker åt sig är det som gäller den andliga vägen, som om det vore enklare än allt.”
Här är orsaken, menar Nilos, till att det monastiska livet hamnat i vanrykte. Som han uttrycker det:
Vem skulle inte skratta när han ser någon som i går serverade på krogen, i dag uppträda som lärare i dygderna, uppvaktad av lärjungar? Eller när han ser någon som just lämnat ett liv i svindleri, breda ut sig på torget omsvärmad av följare?
