Stabilitas loci

När rotlösheten breder ut sig blir klostret konkretionen för en plats där livet får rötter. ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”, skriver teologen Walter Brueggemann. Och han förklarar varför: ”Det finns ingen mening utan rötter.”

I den tidiga kristenheten kom kyrkan att beskrivas som det nya Eden, en alltigenom god plats. När martyriets tid är över och viktiga värden riskerar att förflyktigas genom inre strider och yttre anpassning, utgår förnyelsen från öknen. I den nordafrikanska öknen står klosterrörelsens vagga. Litteraturen från denna tid beskriver öknen som en trädgård, ett grönskande paradis. Här hämtar Nilos av Ankara och Benedikt av Nursia stöd och vägledning i en tid när rötter rycks upp och flanerande munkar flyr varje förpliktelse. Benedikt blir västerlandets främste klosterarkitekt, och under hans ledning blir den monastiska rörelsen en profetisk motkultur inte minst genom kallelsen till trohet mot platsen, formulerad som stabilitas loci, att förbli boende på en plats.

Stabilitas loci representerar de långa linjerna, den överlåtelse och trofasthet som förvandlar varje ort till en helig plats. Det är därför eremiten, som aldrig lämnade sin cell, kunde besvara invändningar mot hans livsform med orden: ”Jag sitter inte, jag är på resa.”

Den inre resan, där framåtskridandet förutsätter rötter, är färden mot den ort alla goda platser är en sinnebild för: det fördolda livet hos Gud. Formulerat i vad som blir den kristna mystikens kärnord i Nya testamentet: ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). När profeten Jeremia säger ”Ta den vägen och ni skall finna vila” (Jer 6:16), är det detta hemliga gömställe han antyder. Innesluten i Sonens gemenskap med sin Fader förstår människan vem hon är. På den platsen finner vi vårt enda och varaktiga hem.

Den goda platsens kännemärke framför andra är hesychia, tystnaden. ”Platser av tystnad är ofta de viktigaste gränssnitten mot mysteriet”, skriver den irländske poeten John O’Donohue i sin bok Anam Cara. Och Nilos av Ankara manar sina medbröder i den grekiska Filokalian:

Låt oss ge upp allting och välja ett liv i stillhet. Då kommer vi att tysta dem som anklagar oss för att vilja samla saker på hög.