Medkänslans auktoritet
Den filokaliska spiritualiteten har ibland kritiserats för att vara världsfrånvänd. Eremiter och munkar drog sig förvisso undan världen. Undervisningen i Filokalia utspelar sig vid sidan om allfarvägarna, bortom stadens puls. Men när denna rörelse bort är en rörelse in i Gud, tar den människan närmare världen. Den som efter många år av kamp – då bråddjupen i den egna själen öppnat sig – blivit andligen pånyttfödd vet att hon är alla människor. På gott och ont. Som en abba i öknen sa: ”Det har tagit mig tjugo år av kamp att se alla människor som en enda.”
Klostermodern Sisar Kristoduli (d 2020) i Lintula kloster, som var en av Finlands främsta kännare av Filokalia och översättare av dessa texter till finska, skriver:
Avståndet hjälper oss att se helheten. Den som i sin andliga kamp dragit sig långt bort från världen, ser sig inte längre som skild från andra, utan upplever mycket starkt människonaturens enhet. Munk är den som ser sig själv i alla andra och därför är ett med alla.
Hos moder Kristoduli hör vi ekot från Evagrios och dennes berömda definition av munken: ”Munk är den som är skild från allt och förenad med allt.” En annan teolog i den ortodoxa traditionen som ofta återkom till samma tema var Elisabeth Behr-Sigel:
Den medlidande kärlekens spiritualitet till vilken alla Kristustroende är inbjudna, är ingen enkel väg. De som går den utsätter sig för kritik, ilska och hån. Det kräver den inre frihet och andens fattigdom som renar förhållandet till allt och alla.
Hos de som anat något av vad det innebär att vara ett med människorna, ett med Adam i dennes synd, är medkänslan Kristustecknet framför andra. Som ortodoxe prästen Bengt Pohjanen uttrycker det i en kommentar till Filokalia: “Medkänslan är den starkaste auktoriteten i kyrkan.”