Vänd mot öster
I Filokalia definieras synden som vår oförmåga att se på världen, inklusive våra medmänniskor, på ett otvunget sätt, fria från ”lidelser”. När världen inrättas för att tjäna jagets agenda betraktar vi varandra utifrån våra inbillade behov och fantasier. Synden hämmar med andra ord den naturliga process som låter oss bli oss själva, trogna vår egentliga natur som är Guds bild i oss.
För de filokaliska fäderna är Andens gåva, given i dopet, den nåd som återställer naturen. Det sker inte i ett slag men är en pågående process i den döptes liv, vad Paulus kallar den ”goda kampen”. Inte så att två makter strider om övertaget i den kristne, men i Andens nya värld kan vi inte tänka goda tankar utan att vara medvetna om deras motsats. Insikten om vår kluvenhet är det bestående arvet från Adam. Vi känner av diskrepansen mellan det goda och de destruktiva tendenserna eftersom vi varit så vana att följa de senare.
Det är i det här sammanhanget Diadochos av Photike, en av de filokalliska fäderna, använder metaforen av att leva vänd mot öster i en värld där kylan kryper inpå:
Som människor lever vi vända mot öster en vintergryning. Solen går upp och värmer vår framsida medan vi ännu känner av kylan på ryggen.
Återigen, bilden handlar inte om att två andar strider om övertaget inom människan – en föreställning som tidvis var utbredd i vissa monastiska kretsar och som filokaliska författare som Diadochos gör upp med – men att vi befinner oss i ett vardande där själ och kropp långsamt vidgar sig för nådens rörelser. Nåden återställer avbildens likhet med originalet i all dess färgrikedom.
Den helige Ande är konstnären som målar i människan likheten med det gudomliga originalet. Eller för att fullt ut anknyta till bilden: Gud målar ett självporträtt i det element som är människans natur. Och han börjar med vår frihet, den som gör hela detta ”projekt” möjligt. När människans frihet blir en avglans av den gudomliga friheten, kan också hennes kärlek spegla Guds.