Regeln framför andra

Jesusbönen är född i en monastisk kultur där korta, kärnfulla böner kom att bli ett verksamt sätt att leva i ständig bön. En föregångare till Jesusbönen är det korta utrop ur Psaltaren som med tiden blev ingång i den dagliga tidebönen: 

Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp.

Johannes Cassianus ägnar denna bön stort utrymme i sin undervisning. Med detta utrop, framhåller han, jagar man frestelserna på flykten och håller minnet av Gud levande. Han kommenterar:

Det är en bön av detta slag som Antonios den Store beskriver som ’fullkomlig’. Med himmelsk inspiration sa Antonios: ’Bönen är inte fullkomlig så länge munken är medveten om sig själv eller det faktum att han ber.’

En hemlighet med de korta bönerna är att man undviker den mångordighet som lätt blir självbespeglande. Man blir då mer upptagen av de ord man ska använda i bönen än av den man ber till. Det är ingen tillfällighet att Jesus med eftertryck förmanar sina lärjungar att ”inte rabbla tomma ord” (Matt 6:7) när de ber. Det är inte ”för de många ordens skull” som ni blir bönhörda, poängterar han. Viktigare än den böneformel vi använder är den inre hållning med vilken vi ber. 

Vi kan ha många regler i vårt andliga liv, men regeln framför andra heter enkelhet. Som Benedikts regel uttrycker det med en formulering som sätter ord på ett grunddrag i den monastiska traditionen: Simpliciter intret et oret (Han ska inträda med enkelhet). I samma anda betonar klosterregeln att bönen “bör vara kort” (Omnino brevietur oratio). Gud vet ju vad vi behöver innan vi öppnar vår mun.