Gud nära och långt borta

Trons historia kan liknas vid en flod som flyter genom skiftande kulturella landskap. Tron kan också liknas vid ett kollektivt minne i vilket troende människors och gemenskapers erfarenheter finns inristade.

Hur flyter denna flod in i enskilda människors liv? Hur blir människor troende? Vem är troende och vem är det inte? Frågor som dessa är centrala i Tomás Halíks bok The Afternoon of Christianity, och han närmar sig dem från olika perspektiv. Med eftertryck framhåller han: tro, i kristen mening, är inte att tro att Gud finns. Det gör även demonerna, som Nya testamentets Jakobbrev uttrycker det.

”Trons mysterium”, som vi bekänner i mässan, relaterar inte till Guds existens.

I strikt mening tror inte kristna på en Gud som möjligen inte existerar. Det är bara objekt som inte kan existera. En Gud som kanske inte finns, Gud som en existens bland andra, finns förvisso inte. En sådan Gud vore ett objekt, en avgud – inte Gud. 

Samtidigt som kyrkan lär att man blir kristen genom dopet, är enskilda människors personliga tro ett mysterium bortom ”kyrklig kontroll”. I en av de liturgiska bönerna i mässan ber vi för dem ”vars tro du ensam känner”. Om någon har tro eller inte är inte upp till oss att avgöra. Gud ensam vet. ”När vi talar om andras tro, eller vår egen, får vi ibland göra det med ord burna av hopp”, skriver Halík. ”Jag tror att de (eller jag) tror.”

Så vem är då en ”autentisk troende”? Tomás Halík svarar: Den som älskar. ”Tron är oskiljaktig från kärleken, och vi har tro och kärlek endast i form av hopp och längtan, inte som något vi äger.” Den kristna kallelsen är att likna Gud, vars kärlek inte utesluter någon. Det innebär att trons nåd strömmar in i en människas liv, inte i den stund hon säger sig omfatta vissa trossatser eller när hon börjar tro att det finns en Gud, utan när hon går ut ur sig själv den andre till mötes. I denna transcenderande rörelse blir kärleken synlig. ”Trosövertygelser och åsikter om Gud är en del av trons akt i den utsträckning de får sitt uttryck i kärlek”, skriver Halík, analogt med Paulus i Galaterbrevet, och han tillägger: ”Utan en tro verksam genom kärlek blir även sakramentets nåd en tom ritual, likt magin.”

Vi blir alltså inte kristna genom att tro att Gud existerar, utan genom att ”vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den” (1 Joh 4:16). Invändningen att vi måste tro på Guds existens innan vi kan tro på Guds kärlek, motsägs av evangeliets logik: ”den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek” (1 Joh 4:8). Innehållet i vår tro består inte av vissa åsikter om Gud, utan i vårt gensvar, i kärlek, på Guds kärlek. 

Tron, verksam genom kärlek, införlivas stegvis i en människas liv, det är en livslång dynamisk process. För den som i vuxen ålder blir troende genom en omvändelse är även den period som föregått detta – när hon inte var troende – en del av hennes troshistoria. Gud är närvarande såväl i en människas tro som i hennes otro. ”Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta” (Jer 23:23). Den beskrivning Hebreerbrevet ger av frälsningshistorien – “Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid den här tidens slut har han talat till oss genom sin son” (Heb 1:1–2) – gäller även på ett personligt plan för en människa som kommit till tro, menar Tomás Halík. 

Gud har redan talat till varje människa, många gånger och på många sätt innan den människan säger sitt ”ja och amen” till evangeliets budskap och omfamnar en personlig och medveten tro.

Det är därför bönen är så viktig. Bön, inte som ett sätt att påverka Gud att göra det man själv önskar, men som en väg att skapa den inre tystnad som gör oss medvetna om den fördolde Gudens närvaro och låter oss urskilja Guds vilja.