Tro i vardande
För att ta det hela ett steg vidare: vår tro är kristen i den utsträckning den är påsktro – en tro som dör och uppstår igen. Genom livet gestaltar sig tron på olika sätt, både på det personliga planet (barnatron, den ärvda tron, den nyomvändes första entusiasm) och i kyrkans historia. Men alla dessa måste förr eller senare dö. I denna process av döende genomgår troende människor ofta en långfredagsupplevelse, en känsla av att Gud har övergett dem. Men den som håller ut genom dessa mörka nätter kommer med tiden att erfara hur tron omvandlas i påskens ljus.
Påskdramat inbegriper ett mysterium som vi uttrycker i en viktig formulering i trosbekännelsen: nederstigen till dödsriket. I passionsdramat stiger Jesus till att börja med ned i den mänskliga ondskans och grymhetens helvete, därefter i ett än djupare helvete: den bottenlösa övergivenheten. När Tomás Halík i det kapitel i hans bok som har rubriken ”Kristendomens identitet” (The Identity of Christianity) reflekterar över upplevelsen av att vara övergiven av Gud, skriver han:
Vördnaden för Jesu sårmärken är en del av långfredagsfromheten, inte minst i den franciskanska spiritualiteten, men vi får inte glömma att det djupaste såret, det sår som drabbar hjärtat, blottas i den gripande frågan: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. I den korsfästa och döende tron hos många människor rör vi vid ett sår utan vilket påskens berättelse skulle vara ofullständig.
Halík dröjer nu inför den bysantinska påskikonen, som framställer hur Jesu nedstigande i dödsriket leder till ett uppstigande av de döda som i en dans:
När jag står framför denna ikon tänker jag alltid att den uppståndne Kristus även leder de människor in i frälsningens ljus som vår alltför snäva tro genom seklerna har sänt till helvetet: alla de människor som “trodde annorlunda”. Det finns förvisso ingen dogm som förbjuder oss att hoppas att helvetet förblir tomt efter Jesu nedstigande dit.
I läsningen av Tomás Halík slås vi gång på gång av hur en nyckeltanke i hans förståelse av kristen tro är att levande kristendom alltid befinner sig i ett vardande. Man är inte kristen, man blir kristen. Det är i bästa mening en trons processteologi där Anden verkar en pågående förvandling, en genomgripande existentiell transformation, på väg mot sin eskatologiska fullbordan. Uppståndelsen är inte avslutad i och med påskdagsmorgonen. Precis som skapelsen pågår (creatio continua) kan vi tala om en pågående uppståndelse (resurrectio continua). Den uppståndnes fördolda liv är som ”en underström som bubblar upp till ytan” i enskilda människors liv och i kyrkans reformrörelser, skriver Halík och avslutar detta kapitel med följande ord:
Augustinus framhöll att bön är att sluta ögonen och inse att Gud just nu skapar världen. Jag vill tillägga: att tro, att bli en kristen, är att öppna sitt hjärta och inse att Jesus just nu uppstår från de döda.
Påskikonen målad av Robin Johansson.