Den passionerade tron

Morgondagens kristendom är en kristendom där kyrkor som liknar uttorkade flodbäddar återvänder till spiritualitetens och mystikens rika flöden. Så kan den röda tråden i Tomás Halíks bok sammanfattas, och i kapitlet Spirituality as the Passion of Faith reflekterar han över förhållandet mellan tro och andlighet. Det är inte bara tro utan gärningar som är död, tro utan andlighet är i lika hög grad död. 

Medan många kristna fortfarande larmar om en ”tsunami av sekularism och liberalism”, menar Halík att den utmaningen är överspelad. Den sekulära ateismen har, i likhet med många religiösa institutioner, förlorat sin vitalitet och är inte längre en utmaning för kyrkan.

Kyrkans framtid avgörs av om hon förstår det stora skiftet i vår tid, från religion till spiritualitet, och kan möta det. Evangelisation – kyrkans huvuduppdrag – kommer aldrig att bli fruktbar om den inte når in till de djupa skikt i människors liv och vår kultur som är spiritualitetens habitat. Om evangelisation handlar om att så evangeliets utsäde i den goda jorden, då måste den jorden bestå av något djupare än den rationella och emotionella delen av människans personlighet. Den måste utgöra den inre värld som Augustinus kallade ’memoria’, Pascal ’hjärtat’, Jung ’das Slebst’; det sköte från vilket människor kan – med innebörden av Jesu ord till Nikodemos – bli ”födda på nytt”.

Spontana uttryck för människors andliga liv och längtan har ofta betraktats med misstänksamhet av kyrkliga myndigheter. Det ligger i sakens natur att det andliga livet spränger ramar och söker sig nya vägar, till förtret för kyrkans ordningsmän. I den katolska kyrkan har man låtit okonventionella andliga rörelser kanaliseras i klostren. Men den monastiska spiritualiteten har inte gått att stänga in bakom klostermurar; som en eld har den letat sig ut till lekmännen, något som bland annat tagit sig uttryck i nya kommunitetsrörelser och så kallade ”tredje ordnar”. Inom protestantismen har andliga förnyelserörelser av samma skäl portats, vilket lett till splittring och bildandet av nya samfund som odlat sin särart. Isoleringen av dem som sökt sig utanför de vedertagna formerna har tidvis bidragit till att trigga fanatism och sekterism. ”Även i dag relaterar det nyvaknade intresset för andlighet i viss utsträckning till att den trovärdighetskris som traditionella kyrkliga institutioner upplever har nått en kulmen”, skriver Tomás Halík och tillägger:

.

Det mest värdefulla bidraget till trons vitalitet och trovärdighet kommer framöver sannolikt från kristna som har modet att gå bortom de traditionella kyrkornas befintliga mentala och institutionella gränser. De som likt aposteln Paulus förmår bli allt för alla i vågspelet att som sökare slå följe med sökare på nya vägar

Om utmaningen i kristendomens ”eftermiddagsfas” handlar om andlig fördjupning, vad är det då vi menar när vi talar om spiritualitet? Ordet används ju som etikett i en mångfald av sammanhang: kitschiga imitationer av österländsk andlighet, billig esotericism, ren ockultism och charlataner som utlovar snabba andliga upplevelser. ”När jag under en period ägnade en del tid åt populistiska religiösa freakshower, tvingades jag ställa mig frågan om inte kyrkorna till viss del bär ansvar för den uppkomna situationen”, skriver Halík. ”De har misslyckats med att i tid möta människors uppriktiga längtan efter andlighet och hållit den kristna mystikens skatter inlåsta i valv som de själva ofta tappat nycklarna till.”

Intresset för spiritualitet – detta tecken på hopp om en transformerad värld – kan bli ett missat tillfälle och snart tyna bort om en andlig kultur ersätts av esotericism, en urartad form av gnosis som för med sig banalisering och trivialisering av andligheten.

När det kommer till förhållandet mellan tro och andlighet citerar Tomás Halík Augustinus kommentar till Johannesevangeliet: Det räcker inte att vara dragen av viljan (voluntas), du måste även uppleva dragningen från det som skänker välbehag (voluptas). I denna ordlek väljer Augustinus överraskande ett ord som kan översättas med libido (lidelse, passion eller njutning). Augustinus skriver:

Eller är det bara kroppens sinnen som har sina njutningar, har inte också andens sina? Visa mig en människa som älskar, och han förstår vad jag säger. Visa mig någon som längtar, som hungrar, någon som färdas i vildmarken och flämtande törstar efter sitt eviga hemlands källa. Visa mig honom och han kommer att förstå vad jag säger. Men om jag talar till den som är kall och likgiltig, så förstår han inte vad jag talar om.

Och Tomás Halík kommenterar: 

Är det inte just det vi i dag kallar spiritualitet som Augustinus syftar till med sitt tal om den passionerade tron? Har vi inte här ett svar på frågan om relationen mellan tro och andlighet? Spiritualiteten ger tron glöd, vitalitet, passion och attraktion. När tron ska förmedlas får därför inte andlighetens flamma försummas. Den får inte släckas, utan måste underhållas om tron inte ska reduceras till rigid och kall religion. Vi får inte glömma att eld också är farlig – precis som livet självt.