Varats barnmorskor
Apostlafastans näst sista dag, och allvaret i Martin Lönnebos röst djupnar när han talar till oss om hur botens rodnad, som är evigt förbunden med ansvarets kultur, fattas oss i det rika och mäktiga Västerlandet:
Efter rodnadens död kommer med nödvändighet den fruktansvärda Eft B, Efter Blekheten, efter den följer helvetet. Vi bleknar av fasa när vi ser vad människan utan samvete och ånger kan göra, tänka och vara. Djävulen och demonerna kan synda utan att rodna och det är inte bra sällskap för människor.
För människan är, i sitt stora mysterium, mer. I sitt innersta är hon det självständiga subjektet som kan ta ansvar. Till denna sfär hör ord som skuld, bekännelse, gottgörelse, förlåtelse, försoning och upprättelse. Det är här ordet synd återfår sin mening. ”Lyssnar vi inte till samvetets röst har vi sagt nej till det innerst mänskliga”, skriver Martin Lönnebo och menar att vi nu lever i ett årtusende som efterlyser Samvetet, Ångern, Bättringen, Nåden och Friheten.
Men då måste vi välja den smala stig på vilken vi lär oss konsten att Vara, så att vi inte förtränger vårt innersta. Och vi behöver hjälp. Endast ”Varats barnmorskor”, de som traditionellt varit trons viktigaste företrädare, förmår förlösa det mänskligaste hos oss. Den vackraste bilden av dessa barnmorskor är kallkällan, som får sitt rena vatten ur djupet, flödar och ger, men samtidigt förblir stilla och speglande.
Finns det då tecken på att något nytt är på väg också hos oss? Och vilket är i så fall tecknet?
”Tecknet är ångesten”, svarar Martin Lönnebo. ”Den är oundviklig när något för människan dyrbart och nödvändigt bryts ner och hon börjar att förlora fästet.”
Så skedde i antiken, i senmedeltiden och nu. Grundfrågorna stiger ur Relationen, Meningen och Ensamheten. Moderniteten var i sina unga dagar kraftfull, frustande optimistisk, och naturligtvis högfärdigt brutal gentemot historien och andra traditioner. Det ”Absoluta Jaget” föddes, en slags gudomlig nedkomst. Men barnet, som växte sig starkt, började att tyna bort redan som ung. I skyttegravarna i Verdun var optimismen en av de dödligt sårade, Efter Auschwitz och Hiroshima mår det absoluta jaget inte bra. Nu söker den darrande själen fäste i ett nytt universum som hon inte känner och en gammal jord som inte mår bra. Må hon lyckas. Ateismen har berett vägen för tron genom att rena gudsbilden.
Vandringen ska snart fortsätta, en ny korsväg väntar längre fram. ”Men förvänta dig inga enkla svar”, säger författaren. Innan vi går vidare inbjuds vi till en helig resemåltid, Varats måltid framför andra. ”Så länge den firas finns det hopp.” I samvaron omkring måltiden får ett annat av orden på den sjunde vägvisarens orienteringstavla sin mening: Ångestens träd bär tröstens frukter.