Rodnaden

Vid denna avgörande vägvisare, den sjunde, alldeles invid kallkällan, behöver vi sitta kvar på stolen i eftertanke en lång stund, ja förmodligen fastetiden ut. Och begrunda orden på orienteringstavlan:

Uppe på fjällen och höjderna växer en blodröd ros,
i dess ljuva doft firar vandrare en helig måltid.

På den uråldriga stigen som pekar mot Vara står en ung man från Ryssland. Han bugar sig inför ikonen samtidigt som han ivrigt korsar sig. En otidsenlig person, som försöker vara god, men finner att man kan bli galen för mindre. I en tradition av heliga dårar får han heta idioten, han personifierar nämligen andlighet som idioti.

Hundra sidor in i Dostojevskijs roman med Furst Mysjkin som huvudperson, möter författaren till Van Goghs rum en främmande värld – en värld med salonger, generaler, festklädda damer i champagneglas och fräcka nihilister som tränger sig in från gatan – och likväl förundras han över att här finns något han känner igen från sin barndom. Vad är det han känner igen, om än den yttre miljön är så annorlunda? Vilken är denna förlorade värld som han kan känna saknaden av när han i romanen fylls av djup sympati med denne helige dåre som inte går att förolämpa på vanligt sätt. En man med en ödmjukhet som är som ett rent vatten, en som kan rodna ställföreträdande för en annans brott och förhärdelse?

Då förstod jag: det var rodnaden, denna röda ros. Jo, rodnaden var det, denna flyktiga yttre antydan om en inre kamp, denna eruption från djupen av inre hetta, den andliga evolutionens glödande spets. Jo, rodnaden var det, mäktig nog att göra en främmande värld till min och stark nog att väcka min saknad. En gång hade även jag levat i en tid där kinder blossade, jag var själv en gång duktig på att rodna.

Det var detta tecken som Lev Nikolájevitj, alias Furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten, visade honom: ”Den gamla världen med rodnaden är död.” Vad för slags rodnad handlar det om? Givetvis inte nervös rodnad, inte heller brännande rodnad av någon fånig skamkänsla, utan ”den som stiger ur samvetet, den som slår ut i låga av ansvar och äkta skuld”.

Martin Lönnebo formulerar i detta skede av sin bok inte bara en knivskarp civilisations- och kyrkokritik, han blottlägger likt en rysk starets eller en ökenabba människans inre – hon som är mer – på ett sätt som får psykoanalysens verktyg att framstå som trubbiga, och återger ordet synd dess värdighet och sanna mening:

En ny blek värld hade stigit fram utan metafysisk rodnad. Inte en enda liten lätt rodnad såg jag brinna på kinderna på härskarna som stod i rad på altanen över Lenins grav. Den borde ju ha färgats vackert röd av politbyråns samlade rodnad. Jag kan inte ens komma ihåg att jag sett någon i den svenska regeringen rodna annat än av irritation, kanske inte ens våra biskopsmöten alltid upplyses av detta vackra sken? För att nu tala om redaktionerna på våra stora media- och storföretags huvudkontor som borde färga himlen röd. Kanske inte ens när vi själva lägger oss på kvällen förstärker vi aftonlampans sken när vi tänker på den dag som gått. Om det inte slår ut en röd flamma över den oerhörda klyftan mellan vad vi är och vad vi bör vara, mellan varat och skenet, så har en ny tidsålder inträtt: Den cyniska. Vulkanen är slocknad. Detta vore då en långt mer avgörande förändring än ångkraften, bomben och datorn.