Gåvan som ska glömmas
När vi vandrar med Martin Lönnebo blir det allt tydligare hur religionens väsen i hans förståelse är att gå ut ur sitt ego och förenas med det hela och det ena. Det är också den djupa innebörden av ”religion”, av latinets religare med betydelsen binda samman. Men för att lämna något måste man först vara något. Därför kan han också se hur moderniteten, som han betraktar med kritisk blick, genom sin betoning av jaget kan vara en väg till en framtida andlig förnyelse. Likaså finns en förbindelselänk mellan modernitetens kritiska tänkande och mystikens betoning av ”icke-vetande”.
Även om den västerländska människan i trehundra år har ”tågat ut ur religionens hus”, som han uttrycker det, är Martin Lönnebo ”inte det ringaste orolig beträffande religionens framtid i allmänhet som företeelse i människornas värld”.
Om vi finns om tusen år kommer religionen att inta en långt mer central plats i människans och samhällets liv än nu, tror jag. Men just nu är det kris i Västerlandet, ty vi håller på att ge upp tanken på att sanningen kan förenas med heligheten.
Det som däremot oroar honom är hur religionen kommer att utvecklas de närmaste århundradena. Blir den sann, skön, rättvis, godhetsskapande och helig? Främjar den mognaden av en sann Homo spiritus? Eller ger den dvärgväxt, bidrar till slaveri och fanatism, till sentimentalitet och okunnighet?
Vad gäller kyrkans förnyelse, om vilken han ber och hoppas, bör den ske i tecknet av Rymden, Korset och Solen. Rymden som tecken för oändligheten. Korset som tecken för medlidandet, offret och försoningen. Solen som tecken för uppståndelsen, godheten och rättfärdigheten. Men då måste hon återvända till sina rötter, till sin egen traditions hjärta.
Urkyrkan hade en liten värld men en stor Gud, nutidskyrkan lever i ett till synes gränslöst stort universum, men våra tankar om Gud tycks mig ofta, fastän välmenande, vara små, ibland pinsamt små, jag härdar nästan inte ut. Men i den kristna traditionens hjärta finns tillräckligt med framtidsdugliga tankar.
Framför allt får kyrkan inte, i denna ödestid för det mänskliga i människan, överge korset. ”Det tecken”, bekänner Martin Lönnebo, ”som hjälper mig att se världens fasor utan att helt brinna upp till aska eller förstenas.”
Vi har kommit till den åttonde vägvisaren vars vingar är fästa på en kraftig påle. På den ena vingen står ”Glömska”, på den andra ”Offer”. Men det märkvärdiga är att den här gången pekar bägge i samma riktning! Vad är tanken? ”Kanske”, funderar vandraren, ”att offret som ges, inte skall upplevas som offer utan som ingenting, kanske som blåhakens sång från videsnåret där nere eller som lappsparvens, som inte kan överglänsa någon alls?”
Vandrarna vilar sina trötta fötter och kroppar vid en eld på rastplatsen. I en svart panna kokar de sitt kaffe och röken stiger mot himlen, ”rak och vacker som på Abels offerplats”. Nyss har fjällvråken skymtats på lyckosam jakt, inte lika gunstigt för bytet. Gäst vid elden på denna offerplats är en gammal själ i en mager ung kvinnas kropp, hennes namn är Simone Weil. ”Jag har sedan snart femtio år varit förälskad i er även om jag inte alltid håller med er”, säger författaren till denna fransyska som såg rotlösheten i vår kultur som det stora hotet. Askesen och offret var hennes dygder. Hon drogs till Kristus och helgonen fast hon inte var döpt. Med sublima ord skrev hon om hur ”själen måste fortsätta att älska i tomhet eller åtminstone vilja älska”. Om den gör det, ”kommer Gud en dag att visa sig själv och avslöja världsalltets skönhet för den som det skedde med Job”. Och om själen upphör att älska? Då ”sjunker den redan här på jorden ner i något som nästan är likvärdigt med helvetet”.
Nu börjar vi ana innebörden av vägvisaren där de två, Glömska och Offer, pekar i samma riktning. Martin Lönnebo skriver:
Utan offer, ansträngning, avstående inga frukter, men allt detta skall glömmas, den ena handen bör inte veta vad den andra gör när den ger en gåva, först då är den äkta utgivande kärleken närvarande.
(I afton bryts Apostlafastan och firandet av urkyrkans två stora martyrer i Rom, Petrus och Paulus, tar vid. Vi dröjer kvar på van Goghs stol vid den åttonde korsvägen – ”sitt länge, stanna ännu längre”, uppmanar författaren – och återupptar vandringen när Gudsmodersfastan tar sin början den 1 augusti.)
