Det kritiska valet
När Martin Lönnebo slutar som biskop i Linköpings stift 1995 målas enligt en gammal sed hans porträtt för att hänga i raden av företrädare. På sitt porträtt väljer han följande ord:
Människan bör vara som en horisont där man inte ser var himmel och jord slutar.
Orden är, som han uttrycker det, ”en hyllning till den saliga växlingen mellan heligt och profant. De utgör en lovprisning till Och.”
Det är ingen tillfällighet att redan den andra vägvisaren i Van Goghs rum ställer oss inför detta kritiska val. Visaren som pekar mot vänster bär texten ”Heligt och profant”, den mot höger ”Heligt eller profant”.
Historiskt har människor främst vandrat den vänstra stigen, på den vägen har man sökt svaret på människans stora fråga: Vad är min kallelse? Som författaren uttrycker det: ”’Och’ är vårt urtida hem, inte ’Eller’.” Men i nutiden har den högra vägen blivit alltmer använd, den är inte alltid längre ens ett val utan har för många blivit en vana. Vägvisaren som pekar mot höger påstår att man måste välja värld. Antingen ”bara sekulärt” eller ”bara religiöst”. Man måste då döda en värld för den andras skull, vilket Martin Lönnebo kallar ”ett i sanning kosmiskt offer”. Och han skriver:
För mig är detta vår epoks största misstag, som med nödvändighet leder till själens misär och därpå kroppens och jordens för det svarar inte mot verkligheten: den fysiska, biologiska, psykiska och andliga.
Många goda humanister – om än inte alla – under 1900-talet odlade entusiastiskt de tankar de ärvt av epokens tre största reduktionister: ”Eller-älskarna Marx, Nietzsche och Freud.” De kallades ofta kulturradikaler, och ett viktigt renhållningsarbete fanns att utföra, men vad blev konsekvenserna? Ett oerhört existentialistiskt tomrum uppstår på jorden. Med bara en dimension blir livet platt. ”’Eller allena’ är likpredikan över humaniteten”, som Martin Lönnebo uttrycker det.
För egen del har han alltid varit en förkunnare av ”Heligt och profant”. Och har varit biskopens stora evangelium. Men vad talar egentligen för det? Är inte stjärnorna, månen, människorna, katten och fåglarna slumpens yttringar i alltings totala meningslöshet och värdelöshet? Till den som menar att detta måste vara förnuftets slutsats, svarar Martin Lönnebo med Immanuel Kant: begrunda stjärnhimlen över dig och samvetet inom dig.
Universum utom oss och universum inom oss är båda mirakel och speglar varandra … Tar vi bort transcendensen har vi, enligt min övertygelse, amputerat bort något omistligt i vår själ, och om vi i religiöst nit förnekar vår bräcklighet, tvivlet, vetenskapen, så har vi gjort likadant.