”Det är vägen som går”
Två världar är större än en. Heligt och profant får inte skiljas åt, även om det fullkomliga är mer än det ofullkomliga. Därför gäller det, menar Martin Lönnebo, att vi ”inte lämnar i arv till våra efterkommande bara en värld”.
Den lilla konjunktionen som skiljer visarna åt vid den andra vägskylten är med andra ord avgörande för mänskligheten under vårt årtusende. Valet av Och leder in på en stig där människan mognar till den vishet som är en förening av motsatser, av verklig olikhet. De som vandrar denna väg använder med nödvändighet säregna bilder och uttryck. De talar om den ”glädjelösa glädjen”, det ”lysande mörkret”, den “likgiltiga lyckans pulserande tystnad”. Eller som det står på en orienteringstavla vid den andra vägvisaren:
När du börjar vandringen är du redan framme, det är vägen som går och målet är överallt.
Likt Platon, vars lärjunge han är, håller Martin Lönnebo det andliga för ”det mest verkliga”. Den som följer vägen mot det heliga, som är målet, uppehåller och helgar den profana världen.
Genom Rening, Upplysning och Förening kan själen gå från skuggspelet ut i klara solen. Men det är inte en rak väg från en punkt till en annan, ty i tiden lever människan både i Heligt och Profant samtidigt, och båda hållningarna är legitima.
Orden på orienteringstavlan ska förstås som att i den heliga världen är allt redan färdigt, och det är därför egentligen inte fråga om någon väg alls. ”När du börjar vandringen är du redan framme.”
Detta har den djupt andliga människan alltmer insett och kanske alltid vetat. I denna gudomliga nådens värld spelar ansträngningen ingen roll och jaget är glömt, vi behöver därför inte längre skydda och pryda det. De stora orden är Förundran, Släpp taget, Låta ske, Överlåtelse, Förtröstan, Nåd och Föening.
I den profana världen däremot, varar vägens möda hela livet. ”Att döda jaget i psyke och kropp går inte”, skriver Martin Lönnebo. ”Det kommer alltid att finnas någon rest kvar.” Uppgiften är att rena och upplysa jaget genom att följa de heliga mönstren. Då kan människan leva någotsånär sant, skönt, rätt och gott, så att hon blir till glädje för Gud, för medmänniskorna och allt levande, ja, för de efterlevande och jorden.
I sin hyllning till Och definierar Martin Lönnebo sålunda Homo spiritus – den andliga människan – som den öppna hängivna kritiske entusiasten och den stilla lyssnande kärleksfulla människan. “Inte lätt”, kommenterar han, ”men det skall ideal inte vara, de bör snarast vara ouppnåeliga.”
