“Jag satte mig på stolen”
På omslaget till Martin Lönnebos bok – skapat av typografen Tomas Einarsson – står en ensam stol. Det är denna stol vi inbjudits att sitta på vid den första vägvisaren. Vad är bakgrunden till stolen i van Goghs rum, det rum som inspirerat författaren till bokens titel?
Martin Lönnebo berättar hur han en förmiddag vid den sedvanliga stunden med morgontidningen tillsammans med hustrun Britt-Louise, kom att läsa en artikel om affärsmannen Dominique Janssen, som råkat ut för en bilolycka i den franska byn Auvers sur Oise några mil norr om Paris. När Dominique senare läste polisrapporten stod det att olyckan ”hände utanför van Goghs hus”. Det väckte hans nyfikenhet att ta reda på mer om denne van Gogh; detsamma skedde med läsaren av tidningsartikeln denna morgon. Han begav sig ner till stadens bibliotek för att läsa på.
Så blev van Goghs rum med dess smärta och renhet mitt och bildlikt det rum i vilket denna bok skrevs.
Till detta hus hade Vincent van Gogh kommit den 20 maj 1890, märkt av den psykiska sjukdom som brutit ut mot slutet av hans liv. Men hans visioner förblev friska, innanför sjukdomen. ”Han sökte det största: att bli en god människa med ett odelat hjärta och en stor konstnär värdig att återge Ljuset”, skriver Martin Lönnebo och tillägger:
Den goda människans hjärta saknar väggar., det öppnar sig mot andras liv och universum, den söker återge ljuset, det rymmer detta livs fasor och längtan.
Men hjälp av brodern Theo hyrde Vincent under 70 dagar ett vindsrum på sju kvadratmeter i det som då var ett värdshus. Hyran var tre francs per dag, och van Gogh målade här sjuttio odödliga tavlor ”som nu bara miljardärer kan köpa”. Han var under denna tid ”en flammande låga”, skriver författaren till Van Goghs rum.
Efter att ha skjutit sig ute i ett sädesfält utkämpade han inne i rummet sin dödskamp i närvaro av sin trofaste bror som vårdade honom.
”Van Goghs hus” är nu pietetsfullt restaurerat av affärsmannen som blev påkörd bakifrån utanför huset. Syftet är att människor ska få uppleva stämningen i rummet som är helt tomt så när som på en stol. Och många strömmar dit. Dominque Janssen berättar i tidningsartikeln att en av världens rikaste kvinnor har rest dit ett antal gånger i ett specialchartrat plan bara för att stanna i rummet några minuter.
Här finns alltså bakgrunden till bokens ledmotiv. Martin Lönnebo skriver:
Rummet är en smärtpunkt på jorden. Stolen är en förlossningssäng där den goda människan kan hjälpas till världen. Och det är den viktigaste födseln detta årtusende, det som ropar efter människans mognad.
Jag satte mig på stolen.
