Tillbakablick
Det har blivit dags att summera vår läsning av Martin Lönnebos bok Van Goghs rum, som vi inledde vid apostlafastans början, den 5 juni, och återupptagit under gudsmodersfastan, den förberedelse inför Jesu moder Marias insomnande som kyrkan firar kommande tisdag, den 15 augusti.
Inspirationen till boken fick Martin Lönnebo när han en dag efter den sedvanliga havregrynsgröten med lingonsylt till frukost, läste morgontidningen och fann en artikel om den belgiske affärsmannen Dominique Janssens, som råkat ut för en bilolycka i den lilla franska byn Auvers sur Oise några mil norr om Paris. Det visade sig att denna incident inträffade precis utanför van Goghs hus. Det hela kom att fascinera affärsmannen så till den grad att han bestämde sig för att ta reda på allt han kunde komma över om Vincent van Gogh. Huset i Auvers med det lilla rum där konstnären levt tillsammans med sin bror under sina sista år, blev nu Janssens livsprojekt. Han restaurerade det pietetsfullt med ett enda syfte: att besökarna skulle få uppleva stämningen i det lilla rummet som var helt tomt så när som på en stol.
För Martin Lönnebo blev detta rum existensens rum, och stolen ”en förlossningssäng där den goda människan kan hjälpas till jorden”. Det är till detta rum, vars enkelhet och tystnad gör att man kan se sig själv med mindre förklädnader, som han bjuder in läsaren i sin bok. ”Var så god och slå dig ner.” Avsikten är en enda: att vi medan vi sitter en stund på eftertankens stol ska söka vår kallelse. Den första och viktigaste frågan att ställa sig i det sökandet är: ”Vem är jag?”
Under den vandring Martin Lönnebo tar med oss på, där vi vid de olika vägvisarna inbjuds att sitta på stolen och får möta några av författarens viktigaste lärare under livet, klarnar det långsamt: Vi förstår vilka vi är, och blir oss själva, först när vi går utöver oss själva. På den vägen stärker vi det mänskliga i människan; att göra det är kärnan i all andlig vägledning på kristen grund.
Boken avslutas med en serie korta biografiska notiser, i bokstavsordning, över de personer som vi direkt eller indirekt stött på i boken. Notiserna är både bildande och underhållande. Så skriver Martin Lönnebo, under bokstaven A, om den förste kristne eremiten som vi känner till namnet, munkväsendets fader, Abba Antonios:
I Antonios fotspår har jag vandrat, det höll på att kosta mig livet, men det var det värt.