Ett hoppets tecken

I morgon infaller Marias – eller som hon kallas i Nya testamentets grekiska text, Mariam – största högtidsdag under året, i västlig tradition kallad ”Jungfru Marias upptagning i himlen” och i öst ”Gudsmoderns insomnande”.

Det är vanligt att helgon och martyrer i kyrkans historia firas på dagen för sin död, sin himmelska födelsedag. När det gäller Maria vet vi dock varken när eller var hon dog – eller om hon ens genomgick en normal död. Bibeltexterna säger inget om den saken. När påven Pius XII:e 1950 definierade dogmen om att Maria efter att ha avslutat sin livsgärning upptogs med kropp och själ till himlen, menar en del att det svarade mot den tidens behov. Samtidigt var det en deklaration som bland åtskilliga protestanter uppfattades som problematisk och ekumeniskt stötande.

Även bland katolska teologer har det under senare år funnits ett behov av att ”ta ner Maria på jorden”. Betoningen av att hon var den första lärjungen och en av oss, har blivit viktig för att undvika att placera henne på en piedestal ovanför oss andra – utan att därmed förminska det unika i hennes kallelse och uppdrag som Theotokos, gudaföderska. Det ger också den festdag vi firar i morgon en lite annan accent: det är inte bara slutakten av Marias unika jordiska biografi vi firar, men en händelse – vare sig vi tror att Maria dog en ordinär död eller inte – som är ett eskatologiskt tecken: vi ska alla, när Guds tid är inne, bli upptagna till himlen. Som det heter i mässans prefation på högtiden:

Hennes upptagning till himlen denna dag var ett tecken på vad som väntar hela din kyrka.

Det som hände Maria, ska också hända oss! Så som hon, när hon lämnade jordelivet, blev delaktig av sin sons uppståndelse, så har också vi löfte om att en dag bli det.