Språnget

Hör himmel och lyssna jord! Herren talar (Jes 1:2)

Jesajaboken, som vi läser under hela adventstiden, inleds med profetlitteraturens stora imperativ: Shema! Det är också Dekalogens första ord: Hör! Det första Gud gör är att tala. Det första människan förväntas göra är att lyssna. Profeter är till för att återge oss vårt andliga gehör.

I mötet med en bibeltext behöver vi ställa två frågor. Den första: Vad vill författaren ha sagt? Den andra: Angår det som står här mig? Och i så fall hur?

Bibeln är någon mer än något. Den är inte en bok om händelser. Den är händelsen. När vi öppnar Bibeln som om den enbart vore en bok förblir den stum. När vi kliver in i händelsen uppfångar vi ropet i rösten. Vi dras in i dramat. Vi hör, hejdar oss, häpnar. Radikal förundran är för förnimmelsen av Guds närvaro vad ett skarpt intellekt är för lösningen av ett logiskt problem. Det intressanta är därför inte vad ett visst bibelord ”betyder” (det kan betyda många saker), utan vad det gör med oss. Får det oss att våga språnget och handlöst kasta oss i Guds famn?

Helige Gud, ge oss under denna adventstid ett öra som lyssnar på lärjungars vis och ett hjärta öppet för skapelsens nödrop. Amen.