Bot mot förtvivlan

I min förtvivlan klagade jag för Herren (Ps 18:7).

Varför fortsätter kristna över hela jorden att dagligen lyssna till Psaltarens ord och göra dem till sin bön?

Psalmerna hjälper oss att förstå hur klagan, kampen med det egna hjärtats begär efter hämnd och uppriktig botgöring är ofrånkomliga inslag i tron på den Gud som vi möter i den hebreiska Bibeln. En idyllisk fromhet gör sina egna urval bland Psaltarens röster. Men när vi censurerar förtvivlans röster riskerar vi att göra vår tro till en lögn. 

Psaltarens poesi bekräftar Nobelpristagaren och förintelseöverlevaren Elie Wiesels märkliga ord: “Poeter finns för att de döda ska kunna rösta.” Det är vad poeterna gör i psalmerna. De lägger sin röst på tron genom att ge röst åt uppriktigheten, smärtan, mörkret – och slutligen glädjen.

Därför ber vi på den första onsdagen i advent:

Herre vår Gud, när vi slås till marken och inte ser någon utväg, ge oss din nåd så att vi inte sjunker ner i modlöshet och förtvivlan. Visa din barmhärtighet mot dem som inte vet hur de ska uthärda sin prövning, räck dem livets bröd i nattens mörker. Amen.