På de nederstas sida

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Luk 4:18–19).

Vem är det Jesus identifierar sig med när han första gången öppnar munnen offentligt? Profeten Jesaja. Denne gigant i ett förkrympt land. Vars ethos och patos saknar all likhet med samtidens politiska och militära maktspelare och deras rådgivare. En människa som är capax veritatis, förmögen att säga sanningen, och inte bara finner sig i konsekvenserna men välkomnar dem. 

På vilkas sida ställer sig Jesus när han avger sin programförklaring? På de nederstas: de fattiga, de fängslade, de flyende, de förtryckta, de förnedrade. Med profeterna äntrar en ny ordning scenen. En ordning som framhäver medkänsla, ömhet, sanningslidelse och ett slut på dödandet. Jesaja är profeten som tar maktens svärd och smider om det till en plog. En symbolisk handling i protest mot en militärbudget som kunnat mätta världen.

Och med profeten Jesaja introduceras en ny grammatik för det gudomliga. Efter en renande akt i templet, ett drabbande möte mellan himmel och jord, träder fursten bland poeter i Bibelns värld fram med ord som aldrig tidigare hörts. Ingen före Jesaja har talat om en Gud som ”alltid vill förlåta” (Jes 55:7). Jesus av Nasaret är vår Jesaja, med ett hjärta och ett språk färgat av profetens. 

Herre, Jesus Kristus, när vi tror att vi har förstått ruskar du om oss och får oss att inse att vi ändå inte har förstått. Låt dina omskakande ord bli kvar i oss under denna adventstid, så att vi inte klamrar oss fast vid bokstaven som dödar utan öppnar oss för Anden som ger liv. Amen.

(Ur Vandring mot ljuset)