Självverkande bön

”När du ber ska du själv tiga, så att bönen får tala.” Så uttrycker sig den finlandssvenske författaren Tito Colliander i sin bok Asketernas väg. Han sätter därmed fingret på den svåraste och mest avgörande sidan av bönekonsten: att uppnå den tystnad som inte bara är frånvaron av ord eller en paus i talet, utan närvaron av något, en uppmärksamhet som gör att vi lyssnar.

Detta förhållande mellan att be och att var tyst är centralt i den hesychastiska traditionen. Om någon har uppnått hesychia, inre stillhet, visar det sig genom att hon lyssnar till bönens röst i hjärtat, och inser att den rösten inte är hennes egen. 

”Varför tala utförligt?” frågar Athosmunken Gregorios av Sinai (d 1346). ”Bönen är Gud, som uträttar allting i alla människor.”

Bönen är Gud. Dröj inför de orden Bön är inget som jag påbörjar, men något jag kan bli delaktig i. Till detta återkommer bönelärarna i denna tradition. Bön, säger de, är inte något jag gör, utan något Gud gör i mig. På den inre bönens väg kan vi alltså tillämpa Johannes döparens ord om Messias: ”Han ska bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)

Hur ska vi då börja? Hur kan vi övergå från vad Teofanes Eremiten (1815–94) kallar “ansträngd” bön till “självverkande” bön, från “min” bön till den bön som Anden ber i hjärtas innersta hemliga kammare?

Jesusbönen, att åkalla Namnet, är ett sätt att anträda denna resa. Det är inte det enda. Som Kallistos Ware uttrycker det: ”Mötet mellan Gud och människan i hjärtats rike kännetecknas av en outtömlig mångfald av mönster.” Inte minst i östkyrkan har dock Jesusbönen blivit en kungsväg på denna resa. Och kanske är det viktigaste skälet just Namnet. I hebreisk och biblisk tradition är namnet identiskt med personen. Att uppmärksamt åkalla Namnet är att ställa sig inför Gud, att öppna sig för hans närvaro och kraft, att bli Kristus, oavbrutet vänd mot Fadern.