Franny and Zooey

Vad är det som sker när en människa börjar be Jesusbönen? Den amerikanske kultförfattaren J. D. Salinger (1919–2010) ger en initierad och oväntad beskrivning av detta i sin roman Franny and Zooey.

Franny, som studerar vid universitet, blir alltmer utled på hyckleriet och den självupptagenhet hon ser omkring sig på fakulteten. 

‘I’m just sick of ego, ego, ego. My own and everybody else’s. I’m sick of everybody that wants to get somewhere, do something distinguished and all, be somebody interesting. It’s disgusting.’

Hennes existentiella kris djupnar och gör henne fysiskt sjuk. Men när hon i biblioteket lånar en bok, som hon bär i sin väska och läser ur med växande intresse, börjar något hända. Boken är En rysk pilgrims berättelser. Franny dras oemotståndligt till pilgrimens bön.

 I romanen berättar Franny för en vän vad hon upplevt:

Om du fortsätter att upprepa Jesusbönen igen och igen – till att börja med behöver du bara göra det med dina läppar – så kommer bönen med tiden att bli självverkande. Något händer efter ett tag. Jag vet inte vad, men något händer, orden blir synkroniserade med dina hjärtslag, och då ber du helt enkelt utan uppehåll. Det hela har en omvälvande, mystisk effekt på ditt sätt att se. Det är, som jag ser det, hela poängen med det. Jag menar, du gör det för att din blick ska renas, och du får då en helt ny uppfattning av vad allt handlar om.

Salinger skrev romanen i slutet av 1950-talet sedan han dragit sig tillbaka i avskildhet i Cornish, New Hampshire. Efter att den publicerats i omgångar i tidningen New Yorker utkom den som bok 1961 och blev snabbt en bestseller. Det är en berättelse som utforskar vägen från existentiell ångest till andlig upplysning. För miljontals läsare blev Franny and Zooey första bekantskapen med Jesusbönen och den ryske pilgrimen.

En intressant detalj med Salinger är att han var mycket bestämd när det kom till hur hans texter skulle publiceras. Inget författarfoto, ingen biografi, inga rekommendationer eller blurbar på omslaget. Inget, förutom bokens titel och hans namn. Han var dessutom mycket noga med att hans namn aldrig skulle stå i större storlek än boktiteln på omslaget.

Hans förläggare beslöt att hedra hans böcker genom att ge dem ett för tiden helt nytt grafiskt utseende. Uppdraget gick till en prisad typograf, Seb Lester, och resultatet blev helt i Salingers stil. Bokomslag som genom sin minimalism och sina sofistikerade typografiska nyanser förkroppsligar allt det Salinger representerade med sin prosa, liksom det han själv personifierade: en litterär paragon och eremit.