Formalistisk?

Låt oss dröja kvar ett ögonblick vid Jonas Eveborns fråga om förhållandet mellan medlet och målet. Även Ireneé Hausherr, den nederländske jesuiten som var en av 1900-talets främsta kännare av den grekiska monastiska traditionen i den tidiga kyrkan, tar upp samma fråga i avslutningen av sin omfattande bok om Jesusbönens historiska utveckling. När han beskriver Jesusbönen som ”en suverän böneformel” är det för att den förenar två avgörande moment i en kristen människas liv och bön: tillbedjan och förkrosselse. All genuin kristen bön rymmer dessa två poler. Han skriver:

De betecknar allt som är gudomligt och allt som är mänskligt, just vid den punkt där mänskligt och gudomligt är som mest åtskilt på varats plan och som mest förenat på kärlekens plan.

Samtidigt framhåller han med eftertryck att hur värdefull denna bön än är, så är den inte mer än en formel. Och den som är överdrivet fäst vid en formel och följer den slaviskt, blir ofrånkomligen ’formalistisk’, menar Hausherr. Det har att göra med förhållandet mellan organism och organisation, mellan det inre och det yttre.

Det som utifrån kommer till en levande organism är endast av värde om det assimileras, och det kan bara assimileras om det svarar mot ett verkligt behov hos organismen. Sådana behov skiljer sig åt beroende på ålder, temperament, livshistoria och speciella omständigheter.

Den helige Ande kan inte bindas vid vissa formuleringar och är inte beroende av våra ord. Därför är Jesusbönen inte ett sakrament, än mindre en magisk amulett. Vi kan inte tvinga Gud att uppenbara sin närvaro genom en viss metod eller teknik, vare sig den är andlig eller kroppslig. Jesusbönens styrka ligger i att den förenar mänskligt och gudomligt på ett sätt som utan mångordighet drar in bedjaren i den ”Andens bön”, som med outsägliga suckar gör oss till Faderns söner och döttrar. Och ”han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” (Rom 8:27) 

Själva essensen i den kristna spiritualiteten består i åkallan av Jesu namn. Ingen kan ur djupet av sitt hjärta tillbe det namnet om han eller hon inte genom Anden har införlivat namnet i sitt hjärta. Då övergår bönen från att vara ansträngd till att bli självverkande.