Psaltarens passepartout
Ingen enskild bibelbok kommenteras lika flitigt av den tidiga kyrkans lärare som de etthundrafemtio psalmerna i den hebreiska Bibeln. Och samtliga är överens om den avgörande tolkningsnyckeln: Kristus är Psaltarens passepartout! Jesus hade ju själv sagt till några av sina lärjungar efter sin uppståndelse att psalmerna, precis som Mose lag och profetböckerna, handlar om honom. Evagrios av Pontos för sin del tvekar inte: är vi lyhörda för Psaltarens ande, inte bara dess bokstav, blir psalmerna platsen för mötet Jesus.
Thomas Merton kallar Psaltaren för den fulländande bönen, eftersom det är den bön som Kristus ber i den kristnes själ och som förenar själen med Gud. Men för att få ett förhållande till Psaltaren som både gör den till platsen för mötet med Jesus och till Kristi egen bön i hjärtat, räcker det inte, menar Merton, att bara att ha som vana att be tidegärden. Här skriver han mot bakgrund av att han själv, liksom övrigt klosterfolk och prästerskap i den katolska kyrkan, är förpliktade att be daglig tidebön. Han vet av erfarenhet hur lätt det är, i synnerhet för prästerna vars dagar är fyllda av arbete, att tiden för Psaltaren blir knapp och läsningen forcerad. ”Att Psaltaren är en vana har ringa värde om det blir en dålig vana”, skriver Merton. Vi får då bara ett ytligt och utvändigt förhållande till denna bönbok.
Hur kan man då be sina tideböner så att umgänget med Psaltaren leder in i en livgivande värld av bön? Det bästa sättet, säger Merton, är att ge sig tid att läsa psalmerna långsamt och uppmärksamt. Och för att kunna göra det kan det vara nödvändigt att begränsa sig till några psalmer, kanske bara en. Han ger rådet: Välj en psaltarpsalm för din morgonbön eller kvällsbön, recitera den med eftertanke. Gör en paus emellanåt och meditera över de rader som berört dig särskilt. Vi behöver ingen andlig gåva för att psalmerna ska bli en fruktbärande bön, inte heller behöver vi något annat sätt att be än det vi vanligen praktiserar. Det viktiga är att ge sig tid att lyssna, begrunda och igenkänna.
Det är när vi hör ”ekot” av vårt eget inre i psalmerna, som Psaltaren blir en djupt personlig bön. Glädje och sorg, längtan och fruktan, ångest, förtvivlan, upprymdhet och frid – alla de erfarenheter som utgör en del av våra liv transfigureras i ljuset från Kristus i Psaltarens böner, eftersom allt detta är ”materialet” i psalmerna.
