Att "distraheras" av Gud

För att bönen ska få vingar framhåller Johannes Cassianus återkommande betydelsen av hjärtats uppmärksamhet, intentio cordis. Här är han präglad av sin lärare, Evagrios av Pontos, som i sin vägledning om Psaltaren ägnar stort utrymme åt hur man kan övervinna distraktionerna när man ber psalmerna. 

Det är ingen enkel sak, konstaterar Evagrios. Utifrån egen erfarenhet menar han till och med att det är enklare att komma till ro i den ordlösa bönen än att be Psaltaren utan att tankarna vandrar. Och distraktionerna hindrar oss från att uppfatta psalmernas inre mening: hur Kristusmysteriet är dolt i Psaltaren. 

Vår förströddhet kan givetvis göra oss nedslagna. Vem känner inte igen sig i beskrivningarna av hur lätt tankarna beger sig ut på irrfärder under tidebönen? Då kan det vara en smula lugnande att lyssna till en mer sentida starets, den ryske prästen och själasörjaren Ignatios Brianchaninov på 1800-talet. När han kommer in på ämnet ”vandrande tankar” i sin undervisning om Jesusbönen förklarar han att ”det är naturligt att en flock av tankar och bilder stiger upp” inom oss när vi ber, vi är ju brustna varelser. Givetvis behöver vi bjuda förströddheten motstånd, men samtidigt komma ihåg att ”fullständig frånvaro av distraktioner är änglarnas privilegium”, som han uttrycker det.

Vad är det då som distraherar? Det kan givetvis vara mycket. När Evagrios tar upp frågan påpekar han intressant nog att de många bilderna i psalmerna, liksom alla historiska händelser som refereras till – för att inte tala om textens poetiska skönhet! – ibland kan fånga sinnet på ett sätt som gör att man inte ser vad psalmen verkligen handlar om: Gud själv! ”Den enda legitima ’distraktionen’ för själen”, som han uttrycker det. 

Så ger Evagrios, som omväxling, begreppet ”distraktion” även en positiv laddning: ”För vad är större än att samtala med Gud, och distraheras av gemenskapen med honom!”