Påve Franciskus R.I.P.
”Ge inte efter för fruktans logik!” Så löd påve Franciskus budskap när han på påskdagen adresserade världens ledare. Samma morgon hade han haft ett kort möte i sitt hem i Vatikanen, Casa Santa Marta, med USA:s vice president J D Vance.
Det skulle bli Jorge Bergoglios sista budskap till världen som den katolska kyrkans andlige ledare. I dag på morgonen, efter att ha fullbordat firandet av påsken – livets seger över döden – insomnade han i sviterna av den ohälsa han kämpat med under en längre tid. En ”hoppets röst i den moderna tiden”, som den ansedda brittiska tidskriften The Tablet uttryckte det i sin senaste utgåva, har därmed fullbordat sin livsgärning. ”Vad som gjorde påve Franciskus unik var hans extraordinära förmåga att inspirera till andlig vitalisering i en värld fylld av oro och förvirring”, skrev The Tablet. I allt han sa och gjorde förmedlade han en hoppets vision.
*
När argentinaren Jorge Bergoglio om kvällen den 13 mars 2013 klev ut på Vatikanpalatsets balkong, sedan den vita röken signalerat att de 117 kardinalerna i Sixtinska kapellet hade enats om en ny påve, var redan hans första hälsning ett förebud. Bouna sera! Inga segertecken, inga inställsamma artighetsfraser. Med ett folkligt ”Gokväll” inleddes ett pontifikat som under 12 år initierat omvälvande reformer i den världsvida katolska kyrkan och väckt hopp långt utanför den.
Redan genom sitt namnval som påve – Franciskus, efter Guds lille fattige i Assisi på 1200-talet – markerade Bergoglio vad han ämnade prioritera: de fattigas och utsattas situation, evangelisation och flyktingpolitik, andlig fördjupning och värnandet av skapelsen. Och inte minst, frågan om kyrkornas synliga enhet. Ekumenik och enkelhet blev snart signalord i uttalanden från en påve som dessutom konsekvent valde att tala om sig själv som ”biskop av Rom”, en tydlig gest visavi de ortodoxa kyrkorna om att han inte gjorde anspråk på att vara alla kristnas överhuvud.
Men det var mer än ekumenik i konventionell mening denne påve förespråkade. Han adresserade inte bara katoliker och övriga kristna. Inte heller stannade han vid dialogen med troende i andra religiösa traditioner. Franciskus var ”den tredje ekumenikens” mest kraftfulla förespråkare i vår tid. På hans näthinna fanns det universella syskonskap som han menade att kyrkan var kallad att utgöra ett tecken på. I en värld som är mer sammanlänkad än någonsin och på samma gång mer söndrad ville han verka för en ömsesidighet i den mänskliga familjen, som gav en föraning om den dag när ”Gud blir allt i alla”, med aposteln Paulus djärva ord. Inte genom att tona ned den kristna identiteten, utan genom att fördjupa den. Han sökte helhjärtat utforska den fulla innebörden av ordet oikomenikos: att evangeliet berör hela den bebodda världen.
Det var omvittnat bland kardinalerna hur Jorge Begoglio inte hade sökt ämbetet, inte lyft ett finger för att samla stöd för en kandidatur. Men det allvar, den enkelhet och det genuina andliga liv för vilket han under många år gjort sig känd, var kvaliteter som hade fått många att betrakta honom som den påve som kyrkan nu behövde. Och när han väl tillträtt var det inte bara hans sydamerikanska temperament som fick en och annan konvention att ställas åt sidan. Vatikanenens ordningsmän skulle snart få vänja sig vid en påve som lät intuitionen leda. Eller var det Anden? Som en svensk jeusuitpräst uttryckte det: ”Han är som en frikyrkopredikant, talar fritt, helt utan manus – till somligas förskräckelse!”
Under en rad år hade Bergoglio som ärkebiskop i Buenos Aires vunnit inte minst de fattigas hjärtan genom sin monastiskt präglade livsstil och hållning. Hans sätt att avstå från många av de insignier som ofta förknippas även med den kyrkliga makten hade under lång tid gjort intryck på många. På liknande sätt som han i Argentinas huvudstad lät ärkebiskopens stora residens stå tomt och valde att bo i en mindre lägenhet, gjorde han tidigt klart att han som påve inte ämnade bosätta sig i det magnifika påveresidenset i Vatikanen. I stället inredde han en enkel bostad åt sig i Santa Marta, ett gästhus inom Vatikanområdet.
I predikningar, tal och skrifter slog Franciskus snabbt an tonen: ett utgivande liv i Kristi efterföljd är det enda som kan vända kyrkans kris i det moderna samhället. Inte minst riktade han udden mot den grupp han själv tillhörde, kyrkans ämbetsbärare. Som han uttryckte det när en journalist påpekade att många i dag säger att de tror på Gud, men inte på prästerna: ”Det är fullt begripligt. Många präster är inte värda tilltro.”
Några år in på det nya pontifikatet i Katolska kyrkan skrev den indiske författaren Pankaj Mishra: ”Den intellektuellt mest övertygande och inflytelserika offentliga rösten i vår tid är påve Franciskus – någon som varken är förespråkare för förnuftet eller för tillväxt.”
*
Det finns mycket att säga om vad som formade den påve som under ett drygt decennium inte bara framträtt som en av samtidens skarpaste profetröster men också gestaltat ett pastoralt ledarskap med en inlevelse utöver det vanliga. Utan omsvep har han adresserat politiska, ekonomiska och kyrkliga ledare om deras underlåtelser. Och likt evangeliernas Jesus konsekvent positionerat sig på de marginaliserades sida. Låt oss här bara antyda ett par saker: kallelsens djupa rot och ett liv i bön.
Jorge Bergoglio relaterade sin kallelse som präst till ett bestämt datum, den 21 september. Han var 17 år och skulle tillsammans med sina vänner gå ut på kvällen för att fira studenternas dag. Först ville han dock gå i mässan. Som praktiserande katolik deltog han regelbundet i mässan i församlingskyrkan i den stadsdel där han bodde. När han kom dit mötte han en präst han aldrig sett tidigare. Denne hade en ovanlig andlig utstrålning, och den unge Jorge bestämde sig för att bikta sig för prästen. Han insåg snart, till sin överraskning, att detta var mer än en ordinär bikt; det var en bikt som väckte hans tro till liv. En kallelse vaknade i det ögonblicket inom honom, så påtaglig att han bestämde sig för att inte gå till tågstationen där han skulle möta sina vänner utan i stället bege sig hem. Han bar nu på en fast övertygelse om sin kallelse. Han ville – och måste – bli präst.
När han ett halvt sekel senare berättade om denna upplevelse sa han: ”Något märkligt hände mig under denna bikt. Jag vet inte vad det var, men det förändrade mitt liv. Det var så överraskande, så oväntat, som om det var något som väntade på mig vid just detta ögonblick.” Utifrån sin egen kallelseupplevelse beskriver Bergoglio vad han menar vara utmärkande för en genuin andlig erfarenhet: ”Förvåningen över att möta någon som hela tiden väntat på dig. Du söker Gud, men han är den som först söker dig. Du vill finna honom, men han är den som finner dig.” Han framhåller samtidigt att det inte bara var det oväntade i händelsen som gjorde honom medveten om kallelsen, utan lika mycket den ömhet med vilken Gud uppenbarade sig för honom. ”Denna erfarenhet har varit en källa till kraft och inspiration till vilken jag återvänt under hela mitt liv som präst.”
Även om Bergoglio nu var övertygad om sin kallelse påbörjade han inte omgående förberedelser för prästtjänst. Han fortsatte den utbildning till kemist som han inlett, och berättade inte för någon om sin upplevelse. ”Man skulle kunna säga att Gud lämnade dörren öppen för mig under några år”, kommenterar han. Han hade även andra intressen, inte minst politiska, men under de följande åren mognade kallelsen och han började tillbringa tid i avskildhet. Bergoglio beskriver det som en ”passiv avskildhet”, en sådan man avsätter tid för utan särskild anledning eller för att man står inför livsavgörande beslut. Denna tid lärde honom att göra avskildheten och stillheten till en naturlig del av sitt liv. Först vid 21 års ålder fattade han beslutet att söka sig till prästseminariet där han så småningom bestämde sig för att bli jesuit.
Jorge Bergoglios berättelse om sin kallelse väcker frågan om vad som är vårt eget beslut när vi väljer livsinriktning och vad som är Guds initiativ. Han har själv tänkt åtskilligt kring detta, och beskriver det som att Gud alltid är Primerea, ”den förste”. Som när Gud kallar Jeremia och låter honom se ett mandelträd – det första trädet att slå ut i blom på våren. Det är alltid Gud som först kommer till oss med sin kallelse, vare sig vi medvetet söker den eller är omedvetna om den, menar han. ”Jag greps tidigt av en text i tidegärden som beskriver hur Jesus såg på Matteus med en blick av ”medkänsla och utkorelse” – miserande atque eligendo. ”Det var precis så jag upplevde att Gud såg på mig under den där bikten. Och det är så han vill att jag skall se på andra: med djup medkänsla, som om han valt dem åt sig. Ingen får exkluderas, alla är utvalda till att älskas av Gud.”
Bergoglio, som när tiden var inne skulle bli påve Franciskus, beskrev detta som hörnstenen i sin andliga erfarenhet: att av medkänsla tjäna människor och inbjuda dem att bli älskade. Om en andlig erfarenhet inte har ett inslag av förundran och överraskning som överväldigar oss med ömhet, blir den kylig och vi kommer inte att låta den äga oss helt. Samtidigt är han medveten om hur svårt det är i dag att bevara en andlig erfarenhet och leva i den, inte minst på grund av vår ”splittrade livsrytm, alla snabba förändringar och bristen på långsiktighet”. Just därför, framhåller han, är oaser viktiga för det andliga livet. Han citerar några ord av en av sina favoritförfattare, Ricard Guiraldes, som gjort intryck på honom. Denne beskriver sitt liv med vattnet som metafor: ”När han var pojke var han en liten, livlig bäck bland småstenarna; som en mogen man var han en stormig flod; som en åldrad man var han en fridfull oas.”
*
På frågan hur man skapar dessa oaser, och själv blir en oas, lyfte Bergoglio fram retreaten, som han liknade vid ”artificiellt skapade oaser” där bönen skänker dagen dess rytm. ”Men kom ihåg”, tillade han, ”vad som är artificiellt med en retreat är skapandet av utrymme, inte själva retreaten som sådan. En typ av retreat där du lyssnar till kassetter om det andliga livet med syftet att du skall gensvara på detta, kommer inte att fungera. Det får inte själen att mjukna. Mötet med Gud är ett inre genombrott. Jag behöver placera mig i Guds närvaro och, med hjälp av hans Ord, närma mig de avsikter han har för mig. Hemligheten bakom allt detta är bön.”
Hur talade då biskopen av Rom under åren 2013–2025 om bönen? Ett avsnitt från boken Pope Francis – His Life in His own Words, skriven av ett par argentinska journalister som för några år sedan mötte Jorge Bergoglio i en serie personliga intervjuer, sammanfattar hans syn på bön:
”Bön bör, som jag ser det, framför allt vara en erfarenhet av att släppa taget. En överlåtelse, där vi med hela vår varelse träder in i Guds närvaro. Det är där dialogen uppstår, lyssnandet, förvandlingen. Se på Gud, men låt dig framför allt betraktas av honom. Ibland öppnar sig bönens värld för mig när jag ber rosenkransen eller Psaltaren. Eller när jag i glädje firar eukaristin. Men de ögonblick när jag allra tydligast förnimmer Guds närvaro är när jag, om det så är för kortare eller längre tid, är i bön inför tabernaklet. Ibland tillåter jag mig själv att falla i sömn när jag sitter och betraktar det. Jag känner det som om jag är i någon annans händer, som om Gud tar mig vid handen. Jag tror vi måste närma oss Herren som den outgrundlige Andre. Herren är allt, men han respekterar alltid vår frihet.”
När man lyssnade till påve Franciskus, slogs man av hur han bottnade djupt i en avgörande erfarenhet: upplevelsen av att alltid vara älskad av Gud. På frågan hur han rannsakade sig själv och sin tjänst inför Gud, var han inte rädd för att blotta sin svaghet. ”Ingen skall tro något annat än att jag är en syndare som fått privilegiet att vara älskad av Gud.”
Redan som mycket ung präst fick han betydande ledaruppdrag och tvingades lära sig genom sina misstag. ”Tro mig, jag gjorde hundratals misstag. Misstag och synder, som jag fått be om förlåtelse för.” Men, tillade han med eftertryck: ”Under allt har jag varit älskad av Gud. Han reste mig upp när jag föll längs vägen. Han hjälpte mig att färdas genom de svåra tiderna i mitt liv, och att dra lärdom av dessa. Ibland fattar jag fel beslut när jag konfronteras med ett problem. Jag uppträder felaktigt, och måste gå tillbaka och be om ursäkt. Allt sådant är välgörande för mig, det hjälper mig att ha förståelse för andras misstag.”
Nu har en av de mest trovärdiga och självständiga offentliga rösterna i vår tid tystnat. En gränsöverskridande ekumen, som tog oss några steg ytterligare mot det universella syskonskap som var hans stora vision för kyrkan. Själv bär jag med mig de ord han yttrade när vi möttes 2015 efter att jag haft förmånen att delta i den morgonmässa han alltid firade i sitt kapell i Casa Santa Marta: We must walk together!
