Att ruva på liv som inte syns

Amma Synkletika sade: Om du vistas i ett kloster, flytta inte till en annan plats, för det kommer att skada dig mycket. Som när en fågel lämnar sina ägg skyddslösa så att de svalnar och inte kläcks, så kallnar och dör tron hos den broder eller syster som flyttar från plats till plats. 

Om vi tycker det är svårt med relationer, vad ska vi då ta oss till med relationen till oss själva? Att stanna kvar där man är, att stå ut med sitt eget sällskap, liksom deras som finns i ens närhet, kräver ett särskilt mått av nåd. Detta var den svåraste läxan av alla för öknens mödrar och fäder och är därför ett av de ämnen som oftast återkommer i tänkespråken. Som i de berömda orden av Abba Moses: ”Stanna i din cell och din cell kommer att lära dig allt.”

Problemet är inte bara ledan. Det kan handla om frustration, bristande motivation, upplevelsen av vanmakt när livet känns lika intetsägande som sanden omkring dig. Lösningen tycks då vara självklar, ja närmast tvingande. Förändra den du kan förändra: bryt upp.

De andliga råden om hur man går vägen till helighet är i öknen ofta skoningslöst prosaiska. Gör det du gör. Och fortsätt med det. Gud finns ingen annanstans än där du befinner dig. I en kommentar till våra försök att komma undan det som behöver göras, skriver Annie Dillard: ”Attraktiva arbetsplatser bör undvikas. Man behöver ett rum utan utsikt så att fantasin kan möta minnet i mörkret.” Vad det ytterst handlar om är att uppehålla kontakten med sitt sanna jag som en begränsad och ofullbordad varelse i Skaparens händer, någon som inte har allt under kontroll.

Som Per Rönnegård, en av redaktörerna bakom översättningen till svenska av den tematiska samlingen av Apophthegmata Patrum, skriver i en kommentar till Amma Synkletikas ord: ”Att stanna kvar kan vara att ruva på liv som man ännu inte ser.”