Det yttersta mysteriet

Vi har lämnat påskoktaven bakom oss, en av årets få fastefria veckor, och vandrar nu genom den femtio dagar långa påsktiden, mystagogikens tid framför andra under kyrkans år. Detta begrepp kom i den tidiga kyrkan framför allt att knytas till gudstjänsten. Fäderna talar ytterst sällan om mystik, desto mer om mysteriet, och då nästan alltid i förbindelse med det liturgiska dramat.  ”Eukaristin är ett pågående mirakel”, skrev Johannes Kronstadt (1829–1909) och Nikolas Kabasilas (d. 1392) kommenterade mässan med följande ord: ”Detta är det yttersta mysteriet, längre går inte att komma och inget mer finns att lägga till.”

Såväl Kronstadt som Kabasilas tillhör den ortodoxa tradition där gudstjänsten är ett liturgiskt allkonstverk som använder sig av alla sinnen och de flesta konstarter. Den uttrycker inte bara tron, men är en ikon av den himmelska verkligheten. Att delta i en ortodox liturgi är att dras in i ett drama – inte en föreställning – som man inte riktigt vet när det börjar och när det slutar. Men östkyrkans starka liturgiska fokus ska inte förstås som en lite mer exotisk form av högkyrklighet. Här möter vi en vision av gudstjänsten som förkroppsligandet av den förvandling som Anden utför. När gudstjänsten inte blir detta förkroppsligande har tron en tendens att alltmer reduceras till begrepp och idéer, något vi sysselsätter oss med i tanken.