Om förändring

En av de mest banala kommentarer man kan höra är när någon säger till en annan människa: ”Du måste ha förändrats en hel del under livet.” När det därtill uttrycks med viss förvåning, som om det vore uppseendeväckande att någon förändras, är plattityden fullbordad.

Det är ett missförstånd att förväxla stabilitet – ett monastiskt ideal – med oföränderlighet. Tvärtom är rötter och fördjupning en förutsättning för de nödvändiga förändringar som inte bara är en spegel av tillfälliga trender. I den ’skola’ där Jesus placerar sina lärjungar går allt ut på att förvandla en människa, så att också hennes sätt att tänka och relatera till såväl omvärlden som sig själv oavbrutet förändras. 

Som en vägens gemenskap måste kyrkan vara stadd i ständig rörelse och förändring. Om vi på allvar följer Jesus kommer även vår tro att genomgå omvälvande förändringar. Att det sätt på vilket vi uttrycker oss i dag är annorlunda är hur vi uttryckte oss i går, kan vara ett tecken på trohet snarare än trolöshet. Om vi vandrat ett stycke på vägen sedan i går, är det ofrånkomligt att vi ser somligt med en annan och klarare blick. Med John Henry Newmans klassiska ord: ”Att leva är att förändras. Och att vara fullkomlig är att ha förändrats ofta.”