Mässans två riktningar

Sista söndagen i september deltar jag i en tidig mässa i Santissima Trinità dei Pellegrini, två kvarter från Piazza Farnese i Rom. En stilla mässa enligt den gamla latinska riten, firad ad orientem. Prästen leder liturgin vänd mot altaret. Det är avskalat, återhållsamt, förtätat. Kyrkan är fullsatt av människor i alla åldrar. Att vi är på helig mark undgår ingen. “Jag uppskattar den här mässan därför att allt fokus är på Gud”, säger en av dem som deltagit när vi efteråt tar en Cappucino på ett kafé i närheten.

När söndagen går över i kväll besöker jag med några vänner den folkliga kvällsmässan i Santa Maria in Vallicella, även kallad Chiesa Nuova; hemkyrka för en orden som grundats av ett av Roms mest älskade helgon, Filippo Neri. Här firas mässan versus populum. Efter en kärnfull predikan som hålls extempore, där prästen gisslar den exklusivitet som leder till splittring, tar han med församlingen – även här är kyrkan välfylld – från en värld till en annan. 

De två riktningarna – ad orientem och versus populum – förutsätter och förstärker varandra. När varje gudstjänst firas vänd mot Gud och vänd mot världen blir kyrkans esse uppenbart. Hon finns i världen, inte som social institution eller åsiktsgemenskap, utan som sakrament: ett verksamt tecken på hela mänsklighetens enhet i Kristus.