Obrutet duklag

Abba Kassianos sade: ”Vi besökte en abba och han bjöd oss på mat. Han uppmanade oss att ta mer mat när vi redan var mätta. När jag sade att jag inte orkade mera, svarade han: ’För min del har jag nu dukat bordet sex gånger för olika bröder som kommit på besök. Jag bjöd in var och en och åt med dem och jag är fortfarande hungrig. Men du, som bara har ätit en gång, är så mätt att du inte kan äta mer?’”

Ännu ett ”tänkespråk” ur det trettonde kapitlet, än mer drastiskt, på temat gästfrihet. Vi befinner oss här i en kultur och tradition där gästfrihet inte är en trevlig bonus, snarare en andlig praktik och ett kraftfullt uttryck för vad det innebär att leva Kristuslikt.

Men är det inte en berättelse som legitimerar frosseri? Hur kan man klandra den som tycker att en portion är nog? Och den generöse abban, hur kan han vara hungrig efter att ha intagit sex måltider? Nu sägs i och för sig inget om hur mycket abban åt tillsammans med sina olika gäster. Behöver vi kanske läsa denna historia ur ett eukaristiskt perspektiv: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig.”