O Immanuel

 
På adventstidens näst sista dag ger oss kyrkan ännu en märklig parallelläsning dagarna innan jul. Berättelserna om Simsons och Johannes döparens födelse är som två pusselbitar som passar in i varandra. (Dom 13:8-24; Luk 1:57-66). De utgör preludier till det ofattbara.
”Vad heter du?” frågar Manoach ängeln som uppenbarar sig för honom och hans hustru inför Simsons födelse. Ängeln svarar: ”Varför frågar du vad jag heter? Mitt namn är ofattbart.”
När Sakarias fick besök av ängeln var beskedet som gavs honom så ofattbart att han blev mållös. Stumheten satt kvar i nio månader och hävdes först vid Johannes födelse.
Inför den outsägligt stora fest vi snart skall fira har också vi våra frågor. Det svar som väntar oss är ofattbart. Vi kan avfärda det, eftersom det inte svarar på våra frågor, och förbli stumma i vår ande. Eller vi kan göra som Manoach och hans hustru: ”de föll ner med ansiktet mot marken.” Den handlingen kan utgöra svaret på våra olösta gåtor.
I den sjunde och sista av adventstidens O-antifoner faller vi i kväll ned inför den Ofattbare i tillbedjan:
O Immanuel, vår domare och Konung,
du som skaffar rätt åt ditt folk och skall ge det frälsning:
kom i nåd för att frälsa oss, du vår tillflykt och starkhet.